När Sunset Boulevard har skandinavisk premiär sker det på Värmlandsoperan i Karlstad – för som bekant skiner ju solen alltid där. Men någon solskenshistoria är knappast den här musikalen.
Den är baserad på filmen av Billy Wilder från 1950 som handlar om den excentriska Norma Desmond (Maria Lundqvist), en av stumfilmens största stjärna som med talfilmens intåg ofrivilligt gled ur strålkastarljuset. Av en slump möter hon manusförfattaren Joe Gillis (Christer Nerfont) som hon genast suger in i sin fantasivärld. Drömmen och att bli återupptäckt tar fart men det blir en resa som förändrar båda deras liv, för alltid.
Storyn i sig är inte särskilt revolutionerande – man möter kvinna, kvinna blir kär i man men man inte i kvinnan och så vidare. Men det är ändå en historia som har allt – hjärta och smärta, humor och moral och så ett mord på köpet!
Även produktionen runt omkring har allt. Martin Chocholouseks scenografi är den bästa jag har sett på länge. Den är genialisk, tilltalande drömsk och vansinnigt snygg. Lägg sedan till en knasigt passande och iögonfallande koreografi samt stilrena kostymer och musik som är smäktande lekfull och tidlöst, svulstigt svängig. Det hela borde vara klappat och klart.
Men tyvärr åker första akten bergochdalbana i både tempo och kvalitet. Ensemblenumren är lysande allihop men Normas nummer är svaga och Maria Lundqvists brist på sångröst gör inte saken bättre. Hon sjunger rent men ändå blir det gnissel i mina öron, och hennes gester blir ibland för yviga och samtidigt svävande.
Tur då att hon gör en sådan rejäl uppryckning i andra akten som blir rysligt bra. I slutscenen står det klart varför man valt henne till huvudrollen.
Christer Nerfonts charmigt komiska tolkning av Gillis älskar jag och att han dessutom har en röst som kan göra honung av bivax gör inte ont.
Jag lämnar Värmlandsoperan full av kraftfulla intryck och med ett litet solstråleleende på läpparna.
Loading ...
