Men det visar sig faktiskt vara ett äkta konstverk.
Alla inblandade i projektet är visserligen svenskar, sannolikt utan egna erfarenheter av hedersmord, och några repliker låter också som hämtade ur en pedagogisk broschyr från socialstyrelsen, men föreställningen har en sådan uppriktighet och inlevelse att det är omöjligt att inte ta den på allvar.
Historien berättas, inifrån ett skyddat boende, av Aida – antagligen världens ensammaste människa. Hon har just vittnat mot sin familj som har mördat hennes syster. Nu väntar hon på att själv bli dödad av släkten. Hennes enda stöd är en oförstående SÄPO-vakt som försöker trösta med pizza och sina minnen.
Musiken är trasig, fiolerna gnisslar och trumpetljuden spricker. Det finns inga melodier att tralla med i. I stället lyfter musiken fram handlingen och känslorna, som ett avancerat skräckfilmssoundtrack, och plötsligt framstår det som att just opera måste vara den enda konstform som verkligen kan gestalta ett så starkt ämne som hedersmord.
Sångarna sjunger känsligt och spelar också bra, realistisk teater. Tyvärr slösas den åtta personer starka kören, iförd städrockar, bort och spelar endast rollen av en vandrande blå kuliss. Det känns märkligt tomt på scenen, trots att kören mycket väl hade kunnat fungera som både släktingar med moralpanik, svensk folkmassa eller spöklika samvetsröster.
Jag saknar också pappans berättelse. Hans moraliska dilemma är ju det största av alla. Hur känns det att döda sin egen dotter, vad tänker man före och efter ett mord? I Svall, liksom i samhällsdebatten, förblir pappan ett gåtfullt hot.
Operatexter kan i sin simpelhet ibland framstå som mest en ursäkt för att få spela svulstig och dramatisk musik, men den här gången är det tvärtom. Dramatiken i hedersmord behöver inte överdrivas. Fortfarande undrar jag hur de människor som själva lever i hederskulturer skulle gestalta ämnet, men detta försök från den svenska kultureliten räcker långt.
Loading ...
