På fjärde försöket kan äntligen premiären av Fröken Fleggmans mustasch genomföras. Fast det tar, symptomatiskt nog, inte särskilt många minuter innan en propp går, ajöss med ljud och ljus. Detta blir också, på sätt och vis, ett av de mest levande ögonblicken under föreställningens åttio minuter, då ensemblen proffsigt och ledigt börjar skämta kring situationen.
Hans Alfredsons och Tage Danielssons musikaliska lustspel har trettio år på nacken sedan urpremiären på Göta Lejon. Här märks såklart ett politiskt och humanistiskt engagemang i botten. Men manuset har med dagens ögon tappat lite i fräschör, även om grundidén att skildra sextio års svensk historia, med start i 1930-talets Kreugerkrasch, är väldigt god. Vi får, under muntra former, nosa på klassklyftor, fascism, jitterbugsyra, revolutionsromantik, kommunisträdsla…
Likaså är det en poäng att komedins bärande roller gestaltar de fyra temperamenten: Den gladlynte, men snart ruinerade greven Niklas von Sanguin (Tomas Bolme), den sure bankiren Kurt Wresig (Jörgen Thorsson), hans toleranta kammarjungfru Frida Fleggman (Jessica Heribertsson), den melankoliske Alvar Dysterkvist (Ralph Carlsson) och kommissarie Kolerik Wresig (Thorsson), som har en alldeles egen, dold agenda.
Intrigerna spinns: ett mord, där man inte behöver anstränga sig alltför mycket för att räkna ut vem mördaren är; en far och en son som söker varandra, utan att förstå hur nära de faktiskt är; och givetvis diverse kärleksförvecklingar. Även om de sexskämt som måhända en gång var ekivoka och pigga, har slaknat betänkligt.
Regissören Niklas Hjulström effektiviserar berättelsen genom att korta ner den. Vissa av de väl putslustiga ordvitsarna har till exempel fått stryka på foten. Man gör till och med en poäng av det: ”Stoppa världen jag vill hoppa… stav.” ”Nja, funkar sådär” konstateras det från scen. Det är också roligt att ensemblen drar in publiken i galenskaperna. Men jag tror att regin hade kunnat driva karaktärerna mer till sin spets, fått till vassare vändningar, starkare kontraster, och på det sättet tydligare lyft fram ironierna och satiren. Alla dessa förvecklingar, missförstånd och svek har vi ju sett förr, allt bygger på hur det levereras. Och här saknas det riktig finess och udd i komedibygget.
Här finns inte heller de komiska genierna Tage Danielsson och Gösta Ekman som kunde/kan få fart på de mest trögsnurrande skrattkaruseller. Jörgen Thorsson klarar sig dock fint. Hans slapsticknummer sitter där de ska. Jessica Heribertssons kalkylerande men hjärtevarma Frida, som inte tvekar inför att gifta sig till pengar och ny titel, om den så bara ändras från städare till lokalvårdare, sticker också ut.
Och bandet svänger fint. I den avslutande sången, där man tar avstamp i år 1982 och önskedrömmer sig fram till 2012, målas det upp en värld av jämställdhet och jämlikhet, där ”man är kollektiv och tänker lite mer på andras liv”. Känns inte den hoppfulla visionen väldigt långt borta?
Loading ...
