Teaterperformance, konceptopera, balettinstallation. Någon heltäckande genreetikett är inte lätt att hitta till Charlotte Engelkes Svansångare. Kanske är kabaréperformance ett bra uttryck.
Cecilia Borssén liknar i varje fall en kabaréprimadonna, eller kanske operadiva. Likt en Vergilius guidar hon genom tre kretsar i dödsriket. Den första är mellangårdens limbo och den sista är indifferensens skärseld, vilken sägs vara lika med konstens eller illusionernas rike.
Piotr Tjajkovskijs Svansjön är en röd tråd. Musiken liksom sipprar ut då och då genom Willi Bopps filtrering, blandad med distorderade sångsvanar. Likaså sipprar danscitaten ut, för att kulminera, med tåspets och tyll, i en komisk-dramatisk version av kampen mellan prinsen och trollkarlen.
Citat är Charlotte Engelkes metod. Föreställningen formligen kryllar av litterära, musikaliska och dramatiska citat. Som när Petra Fransson går loss i Rikard III:s hycklande självanklagelse. ”Gör i ordning min svankostym”, lär Anna Pavlova ha sagt som sina gripande sista ord.
Men gång på gång intar ensemblen realistiska simfågelposer med rumpan i vädret. Svanen är långtifrån enbart en ädel symbol. Linbanor går över hela scenen och salongen, och där sprids allt från spådomskort till diktarporträtt. Detta är väl det mest bildkonstnärliga inslaget, förutom att Petra Fransson skvättmålar som Jackson Pollock. Genom målningen bryter sedan talande huvuden ut och leker På minuten. Ämnet är: ”Hur jag, Leda, blev förförd av svanen”.
”Didos klagan” ur Henry Purcells Dido och Aeneas och ”Sången till livet” ur Tosca är bara två av många operainslag, vilket inte är förvånande när det är Engelkes som ordnar koncepten.
Josef Palm från livekonstkollektivet Melo gör ett imponerade solo, och även i övrigt lyfter hans insatser märkbart föreställningen, inte bara när han insmord i fjädrar bokstavligen springer i luften. Men hela ensemblen löser sina performanceuppgifter med största heder.
Föreställningen är komisk konceptualism med barocka överdrifter, men med en allvarlig grundton. Vill man vara djupsinnig kanske man kan säga att Svansångare är en dödsbesvärjelse.
Och när Cecilia Borssén eftertryckligt bryter ett spöknippe, fascismens tecken, då är den politiska symboliken dödligt stark och adressaten tydlig.
Loading ...
