Vad är det som gör att Svansjön fortsätter att dra publik och fortsätter att locka till nybearbetningar och omtolkningar? Två diametralt olika tolkningar, av Nathalie Conus och Anna Koch, väcker på nytt frågan vad som gör denna baletternas balett så speciell.
Trots att de aktuella versionerna, en klassisk nyuppsättning av Svansjön av Nathalie Conus med Kungliga Baletten och En annan svansjö, en samtida tolkning av Anna Koch för nio skådespelare på Weld, är mycket olika har de mer gemensamt än man skulle kunna tro. I båda tolkningarna finns ett uppror mot en given (patriarkal) ordning och jag tror att detta hänger samman med att det i båda fallen är kvinnor som skapat verken.
I Kochs svansjö ligger fokus på svankollektivet, en könsblandad skara av själständiga individer. Genom de kortfattade meningar de bollar mellan varandra medan de sitter bland publiken anar jag att något hänt, ett slags frigörelse som kanske inte varit helt fridsam. Det talas om att ”Paris visade vägen” och att ”svanmärka dem” – men inte hur. Därigenom uppstår ett spel mellan riktiga svanar, stora ilskna och farliga, balettens anonymiserade svankvinnor och maj 1968. Det finns en frustrering hos Kochs svanar men också en ömhet som kommer fram i den dekonstruerade version av originalkoreografin som Koch skapat för sina svanar och vars rörelser associerar till ormiga rörelser av långa halsar och stötar av vassa näbbar.
Svanens rörelser präglar också Conus nyuppväckta version, som tar vara på koreografen Lev Ivanovs innovationer i andra och fjärde akten där han låter tidens stela balettstil mjukas upp av rörelser inspirerade av naturen. Och Conus gör också uppror. Genom att låta prinsens vägran att underkasta sig samhällets lydnadskrav resultera i de fångna kvinnornas befrielse visar hon att uppror lönar sig. Och att det är möjligt att besegra patriarkatet, vars företrädare trollkarlen Rothbart kan ses som en symbol för den destruktiva manliga sexualiteten med ett extremt behov av att kontrollera kvinnans kropp. Vilket i sin tur för tankarna till det oerhörda övergrepp som nyligen avslöjats i det konservativt patriarkala Österrike.
Men orsaken till att Conus Svansjön förmår förmedla ett starkt budskap är att Marie Lindqvist (Svandrottningen), Jan-Erik Wikström (Prinsen) och Pascal Jansson (Rothbart) tar verket på allvar och har den skicklighet och det konstnärskap som krävs för att förverkliga koreografins möjligheter. Hos Koch har dessa gestalter försvunnit – och som ovan nämnts kan man undra hur – istället associerar sig svanarna med publiken och varandra. Därför känns det rätt logiskt att den tredje akten ”glömdes bort”, dels är det en konsekvens av upproret mot överheten – koreografen – och dels har svankollektivet ingen del i den tredje akten och den kan därför inte vara av intresse för dem.
Och svanarna har rätt, det är det Lev Ivanovs vita akter som gjort Svansjön till en levande legend.
LÄNKAR
Weld
Kungliga operan
Loading ...
