Snälla (Pelle Svanslös, Maja Gräddnos, Murre från Skogstibble, Frida och Trisse) mot dumma (Måns, Konrad, Bill och Bull). Fiskafänge, födelsedagskalas, kattmästerskap och kattnappningsdrama i juletid – i varje episod upprepas i stort sett samma mönster: Måns och hans vapendragare vill få Pelle att skämmas för att han bara har en svansstump. Men skrattar bäst som skrattar sist: Pelles vänner står honom bi och den som grävde en grop (dvs Måns) föll själv däruti.
Episoderna i Estrad Norrs Pelle Svanslös är underhållande var för sig men en tydligare dramaturgisk utvecklingskurva som löper genom hela handlingen och berör fler roller skulle sitta fint. Nu blir allt lite väl statiskt ända fram till slutscenen. Bill och Bull framstår som de mest intressanta karaktärerna: de hjälper och stjälper åt båda håll. Dessutom utgör Roger Rådström och Fredrik Longueville en mycket charmig, komisk och snyggt tajmad duo.
Fler favoritkaraktärer är Hans-Erik Sundströms underbart intagande Trisse (även om det mitt i all snällhet känns helt galet att plötsligt anamma kopplingen fet = lat), Peter Kajlingers slugt smygande Måns och Yvonne Tuvesson Rosenqvists Maja, en Gräddnos med en god dos civilkurage i det söta.
Proportionerna i Jens Gustavssons snygga scenografi är aningen uppblåsta för att närma sig en katts världsbild. Bakom det slitna planket döljer sig en aristocatssvängig orkester och över de ådrade brädlapparna svävar en lättflygande, bakgårdsfarlig musik med dramatisk nerv. Den gröna soptunnan av modernt snitt signalerar nutid – värre är det med könsrollerna.
Erland von Kochs barnopera Pelle Svanslös härstammar från 1948. På scenen är två av nio roller tjejer. Söta, goda och snälla Maja Gräddnos och Frida som blir ”yr” när hon räknar. Fler tjejkatter med mer klös i vore uppskattat.
- Kul extralänk »
Loading ...
