Svandunsboan åker av och inför publikens ögon förvandlas Maria Granhagen till en ung, cp-skadad, rullstolsburen tjej. Det är en enastående rollprestation som suger tag i åskådaren. Hon drar till sig uppmärksamheten med samma kraft som ett litet barn, eller ett djur. Några enstaka fniss hörs från premiärpubliken bestående av högstadieklasser från Sundsvall, men de tystnar och sitter framåtlutade med vidöppna ögon.
Mamman presenterar sin nya karl. Nu ska hon, som alltid tagit hand om sin dotter, gifta sig och njuta av livet. Samhället och de personliga assistenterna får ta hand om flickan.
Elaka vårdbyråkrater, parodier på personliga assistenter med mera framställs av Gisela Nilsson och Stefan Åkerman i hårt stiliserade roller. Gisela Nilsson triumferar när hon som svinaktig abortläkare tycker att det aborteras för lite.
In på denna kabaréscen, en parodi på vårt samhälle med plats enbart för de lyckade och välartade, kommer en till som inte lyckats särskilt väl här livet. Det är abortläkarens arbetslöse son, 30-årige Måns, finkänsligt tolkad av Anders Tolergård. Han tvingas ta jobb som personlig assistent och hamnar hos Hedvig där första uppdraget blir att byta stomipåsen hon har på magen. Det uppstår känslor, men ska han våga älska någon som är så ”helt jävla värdelös”?
Hedvig är galen av ilska mot sin mamma och vill att Måns ska hjälpa henne att kasta en tårta på henne när hon gifter sig.
Hur det går? Ja, se pjäsen – den är stark och skön. Enda invändningen är ljudnivån, som dels dränker Maria Granhagens sång i början av föreställningen, dels ger hela föreställningen ett hårdare tonfall än den behöver ha. Kanske är tanken att det enda sättet att få tyst på dagens unga är att dra på så hög volym som möjligt, men att döma av premiärpubliken behövs det inte.
Loading ...
