Teater Trixter är inofficiella svenska mästare i Sam Shepard-pjäser, och blev häromdagen först i Europa med att sätta upp När världen var grön – en magiskt laddad berättelse i dialogform.
I ena ringhörnan har vi en morddömd gamling, spelad av Ingvar Örn. Hans motståndare är Tina Lenne som gör en ung journalist som fått korn på gubbens märkliga öde.
Till en början är deras relation en dragkamp där fången vill vara i fred och reportern försöker skapa förtroende, men med tiden växer en vänskap fram. Ett förutsebart men pikant scenario.
Mannen på death row är nämligen inte vilken dussinmördare som helst. Han har tagit livet av fel person, och dras därför med dubbel ångest. Motivet till dådet var en nedärvd fejd, som emanerar ur en händelse anno dazumal – eller när världen var grön.
Uppsättningen böljar fram och tillbaka i ett väl högt tempo för att man ska hinna njuta av Mississippiångorna som sveper förbi när fången och flickan blickar tillbaka på sina respektive liv. Hon är inte heller någon medelsvensson, och har en hemlighet som väntar på att avslöjas.
Språket är poetiskt, ordrikt och späckat med doftande, sprakande referenser till den amerikanska södern. Och till mat. Den gamle visar sig vara gammal kock, med en förlorad passion för sitt kall. Ömsint snackar han om kryddor, råvaror och barndomsminnen.
Kanske är det där de två får kontakt – jag vet inte för jag hinner aldrig uppfatta när och hur deras samtal går från intervjuer till den förtrolighet man suttit och väntat på hela tiden.
Det är frustrerande, särskilt som pjäsen har en tämligen förtrollande kvalitet. När världen var grön har en episk klangbotten som inte bara lockas fram med mustiga minnen och poetiska formuleringar. Då och då bryts dialogen av drömska, korta monologer ihop med drömska ljudbilder och enkla bildprojektioner i fonden. Man känner, och minns, plötsligt ”med” karaktärerna.
Mer av den varan så hade den här uppsättningen mått bättre.
Loading ...
