I år är det mer än sextio år sedan FN år 1948 presenterade deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är sju år sedan Kendall Thomas och William Forsythe presenterade verket Human Writes.
Kanske är det faktum att verket har visats i NFs lokaler i Genève, men inte i FN:s lokaler i New York, ett slags symbol för hur undanträngda de mänskliga rättigheterna är i dagens samhälle. Kanske är det bara en slump. I vilket fall visar föreställningen att mänskliga rättigheter varken är lätt eller självklart, ens på 2000-talet.
De deltagande dansarna har fått en huvudinstruktion – att på ett så komplicerat sätt som möjligt försöka skriva av en paragraf ur deklarationen. Till sitt förfogande har de bord, pappersark, kolkritor och svarta rep. Publiken får gå runt bland borden och be att få bli inbjuden. Den som inte vill delta aktivt kan lyssna på samtalen mellan dansare och publik. Dansarnas försök misslyckas undantagslöst. Ingenstans går det att tyda mer än några ord ur den aktuella paragrafen.
Vid ett av borden ringar Agnieszka Dlugszewska och Daniel Sjökvist med knivskarp precision in varför det är så svår att förverkliga deklarationen, trots att allt som står där är självklarheter. Personerna kring deras bord ska på ledarens signal blixtsnabbt rita en del av en bokstav. En reflexmässig handling som väcker medvetenheten om att många av de (re)aktioner som leder till att mänskliga rättigheter kränks, sker på reflex – helt utan reflexion.
Human Writes provocerar och stimulerar fram tankar. Tankar, som är det enda som kan få en människa att respektera en annan människas rättigheter. Eftersom vi alla behöver provoceras hoppas jag att Human Writes flyttar ut till de platser där de som inte kan, eller vill, betala för att få se dans vistas.
Loading ...
