Svenskheten – menlös, mainstream och möjligen elak – och lådvinet dyker ofta upp, intimt förknippade, på Moment. Här är det skrikande tydligt redan i anslaget där Birgitta, i rosa leopardtajts och det svennigaste av svenniga attribut, Foppatofflorna, lyssnar på svensktoppsschlager och kranar ur Gredosboxen som om det inte fanns någon morgondag.
Det skrikande tydliga syftar egentligen på hennes våning, för som om inte nämnda symboler vore nog (och det skulle man väl aldrig vänta sig på denna teater att något mindre ansågs vara nog) är väggarna alltså skrikigt målade som barnteckningar av svenska flaggan, och möblemanget endast utgjort av markeringar bestående av tomma lådvinslådor hängande från taket, med scenografiska anvisningar som ”balkongdörr” och ”chiffonjé” skrivna på.
Från taket hänger även Birgittas före detta man, den stackars äkta hälft som i August Strindbergs Pelikanen drivits i döden. För Birgitta är alltså inte bara typisk förortstant, hon är mamma också. Och inte vilken mamma som helst. Regissören Pontus Stenshäll plockade upp henne på krogen – i Moments uppsättning av Johann Wolfgang Goethes Faust, där Mathias Olsson spelade henne som en av kroggästerna – insåg att hon var modern i Pelikanen och bearbetade Strindbergs pjäs en smula utefter det.
Det är naturligtvis roligt gjort, en Momentklassisk lek med en klassiker, och Olsson är komisk, tragisk och oväntat sliskigt söt som den allt mer salongsberusade Birgitta. Som med en blandning av låtsad och uppriktig naivitet och massor med vin svär sig fri från synder som att ha fått sin man att hänga sig, roffat åt sig alla pengar och låtit sina barn svälta och frysa samt ha ihop det med sin svärson (militärmönstrat myndig Martin Jonsson).
Men förutom envist och lössläppt driv i bearbetning och regi är det spelet som i längden lyfter det hela ovanför ironiskt lustig och småtragisk fars om svensk småsinthet och familjefiasko. Främst bör nämnas Ludde Hagberg som sonen Fredrik. Vilken lycka att han börjat dyka upp mer och mer på denna teater. Med sin air av dansperformance och sitt fysiskt fenomenala spel för han in skräcken och svärtan i våningen.
Det är hans blandning av återhållet och explosivt, som i frusenheten, epilepsianfallen, huvuddunkningarna i väggen, och scenen mellan honom och systern Gerda (anemiskt sömnig Eva Rexed) – när de avslöjar och inser och som druckna rullar runt på golvet – som gör att detta blir en tillställning att även ta på blodisande allvar.
Loading ...
