Eirik Stubø, den andre i raden hyllade norska regissörer på frivillig arbetsexil i Sverige, har ett betydligt stillsammare scenspråk än sin folkkäre landsman Alexander Mørk-Eidem. Stubø gör finstilta uppsättningar, lågmälda som närbilder på film. Han skalar av allt utanpåverk och gräver sig in till textens kärna, även i dramer vi är vana att se med must och fart.
Sist var det Molière och Misantropen på Dramaten, nu har han tagit sig an Anton Tjechov och Onkel Vanja på Stockholms stadsteater. Resultatet är en kontemplativ och dyster livsbetraktelse i höets färger, en loj men samtidigt knivskarpt spelad dystopi, utan avsevärda tempoförändringar eller konfrontationer. För den som vill lyssna kan Tjechovs ord mycket väl hamna i samklang med egen existentiell melankoli. Den som tappar taget kan falla i sömn.
Magnus Krepper spelar Vanja, den 47-årige jordbrukaren, som med livet i backspegeln undrar vart det tog vägen. Förtjänsterna från gården han och systerdottern Sonja (Sara Jangfeldt) så omsorgsfullt förvaltar går oavkortat till professor Serebrjakov (Sten Ljunggren), som de alla ohejdat beundrar för hans akademiska framgångar. När denne kommer på besök tillsammans med sin unga fru (Petronella Barker) står det plötsligt klart för Vanja att han har förslösat sitt liv.
För den som har en minnesbild av Krepper som en vildsint Brechts Baal på Elverket för några år sedan kan kontrasten i hans Vanja-gestalt inte vara större. Här är han ett under av mildhet och vänhet och han tycks länge bära sina besvikelser med jämnmod. Det gör att hans ilska, när den väl briserar, blir desto farligare. De oväntade skotten, som riktas mot professorn utanför scenen, ljuder som ekon från de våldsdåd vi emellanåt läser om på tidningarnas förstasidor. Våldsdåd utförda av män (-niskor) vars tysta frustrationer är tickande bomber på väg mot oundviklig explosion.
Bland höbalarna på den i övrigt tomma scenen står skådespelarna för ett lika oförsonligt som naket skådespeleri, där lidandet accentueras i lila detaljer och lidelsen är fåordig men ihärdig. Den klimatsmarte läkaren Astrov (Shanti Roney) konstaterar att världen blir lite fattigare och fulare för var dag som går och tar till flaskan när svärtan blir outhärdlig. Professorsfrun Jelena bär livsledan i varje muskel i sin gängliga kropp, rättrådigheten är bastant hos resoluta Sonja. För värmen står familjens gamla amma Marina (Lena-Pia Bernhardsson) ständigt med samovaren och strumpstickningen inom räckhåll.
I denna jeansklädda Onkel Vanja, ackompanjerad av Neil Youngs drömska gitarrlyrik, ryms varje 40-årskrisares upptäckt att livet är en ändlig och dessutom meningslös jakt på lycka och tillfälliga kickar. Liksom den anka och de fyra hönor som vankar runt i höet på scenen vankar vi runt i våra liv, till synes planlöst och ofta framfösta av någon annas bryska kvast.
Tyst, stillsamt, utan åthävor passerar Stubøs Onkel Vanja. Precis som livet.
Loading ...
