Författaren är kanske framförallt känd som poet. Och visst är hans dramatiska text mycket litterär, bildrik, svällande, kompakt i uttrycket men inte desto mindre levande. Som han själv sagt i en intervju: ”det finns en inbyggd dramatik även i poesins språk”.
Scenen är enkel. Svartvit med ett fykantigt hål i en fyrkantig vit fond. Här gör en antik myt resonansbotten för en modern berättelse om våra liv i en marknadsanpassad värld. Likt antikens sirener som lockade sjöfararna med sin sköna sång försöker Partenope, en nutida ensam radiopratare på en nattlig musikkanal, att med ord locka till sig nattens lyssnare. Vi uppmanas att göra uppror mot den existentiella belägenhet vi försatt oss i, men vår oförmåga till handling leder till undergång.
Det är briljant gjort. Pelle Bolander som i den enda talrollen låter en aldrig sinande ström av ord välla fram med en förförisk suggestion som fångar varje skiftning. Från de behärskade tonfallen i början över en raljerande överlägsenhet och så småningom vädjan och besvärjelser på vägen mot det oåterkalleliga slutet. Detta i ett suveränt samspel med David Hanssons och Thomas Hansys gitarrer.
Musik, text och kroppsspråk ingår här en symbios som på ett maximalt sätt lyfter fram pjäsens innehåll. Tillsammans med scenografin och ljuset är föreställningen ett teamwork av sällan skådat slag!
Loading ...
