Många har älskat Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Få har begripit sig på den. Själv ägnade han de tolv sista åren av sitt liv åt denna väv av svart magi, förställning, kärlek, kampen mellan gott och ont samt en stor skopa kritik mot systemet i 1930-talets Sovjet, ett terrorvälde där alla levde i skräck för utrensning.
I Stockholm, Sverige anno 2014 är angreppsytorna möjligen diffusare. Kanske är det därför Stefan Metz uppsättning är luddig i kanterna, att de olika spåren i Bulgakovs bisarra berättelse blir rapsodiska och ibland riktningslösa i den dramatisering som Niklas Rådström har gjort speciellt för Dramaten.
Vi befinner oss i Moskvas litterära salonger, där Andreas Rothlin Svenssons poet Ivan får en känga av sin redaktör Berlioz (Thomas Nystedt) för att inte ha skrivit en tillräckligt kritisk dikt mot Jesu existens. Uppgörelsen slutar illa för dem båda när en viss professor Woland (Hans Klinga) lägger sig i samtalet och påstår att han var med då Jesus dömdes till döden. Att Berlioz huvud hamnar under en spårvagn och Ivan på mentalsjukhus är bara början på en rad groteska skeenden, som suggereras fram i Alex Tarrgüel Rubios scenrum, vars patinerade väggar på samma gång rymmer en sjabbig teaterscen, en psykiatrisk klinik och Jesu Golgatavandring.
Visst är det en upplevelse att se professor Woland i Hans Klingas gestalt dyka upp i sällskapslivet för att bokstavligen förvrida huvudena på folk. Det är bitterljuvt att smekas av Elin Klingas och Jennie Silfverhjelms kärlekshistoria som Mästaren – hon som har hamnat på mentalsjukhus för att hon skrivit en roman om Pontius Pilatus – och Margarita. Också att spinna i kapp med Satans anhängare – Per Sandbergs åmande kattskrälle Behemot och Johan Holmbergs demoniske körledare Korovjev, som bjuder på slapstick och efter första aktens huvudrullningar lyckas med konststycket att, inför paus, leverera göteborgska ordvitsar med pondus: ”Se upp där ute, det är lätt att tappa huvudet”.
Tina Paulsons kusliga ljudbild förstärker mardrömskänslan och som betraktare är det lätt att förföras av den manipulativa svartmagin, ja att nästan tappa huvudet och inte veta vad som är rätt och orätt, lögn eller sanning.
Framtidstron och renheten lyser igenom mellan varven – i Mästarens och Margaritas ömma omfamningar och i tron på litteraturen och konsten som en källa till klokskap och delade erfarenheter. Men trots den många gånger storslagna uppvisningen i teaterkonst sitter jag ändå och önskar mig mer koncentration och verkliga brännpunkter.
Loading ...
