Sveng på Stockholms stadsteater

Nu kommer dansen till Skärholmens nya scen med streetdansinfluerade föreställningen Sveng. Veteranen Karl Dyall är gruppens konstnärliga ledare och ankare i föreställningen är en annan veteran, Rennie Mirro. Tillsammans ger de föreställningen en behaglig känsla av stabilitet och professionalitet. Kanske blir det till och med litet för tryggt och tillrättalagt, liksom litet för väl avpassat för ”förorten”. Det är som om man inte riktigt vågat ”belasta” publiken med den historia som man tycks vilja berätta – en historia om längtan och drömmar.
   Istället blir det den unge dansaren Patrik Riber som tillför ett mått av risktagande till föreställningen genom sin diaboliskt nakna gestaltning av affärsmannen Marcus – ett frontalangrepp på publiken. Ribers återkommande inslag som skildrar Marcus gradvisa sammanbrott ger den löst sammansatta föreställningen struktur.
   Däremellan lutar jag mig behagligt tillbaka och njuter av samspelet mellan Mirro och Karim Carlsson Rahali, i synnerhet när de visar hur samspelta de är i ett Gene Kelley inspirerat sång och dansnummer (som får mig att tänka hur kul det skulle vara att se dem i en ny version av Singing in the Rain).
   Den blandade publiken, med både barn och vuxna som denna trettondagsafton fyllde teatersalongen till sista plats verkade gilla sin nya teater. Självklart borde alla stadsdelar ha en egen teater och nu undrar jag vilken av institutionsteatrarna som blir först med att svara på Stadsteaterns utmaning och öppna en förortsfilial.