Svenhammeds journaler gestaltar en ung människas mognadsprocess. Föreställningen bygger på romanen från 2009 med samma namn, av Zulmir Bečević, och rör sig i invandrarmiljö men är befriad från pekpinnar och politisk korrekthet.
Tillvaron tillåts vara full av motsägelser.
Scenografin går i rött. Teaterrummet ser ut att vara hopfällbart, avsett för turné. Scenen har utskjutande ramper på sidorna så att spelplatsen bildar en halvcirkel runt publiken. Kantlinjerna markeras med långa smala lysrör.
De fyra skådespelarna är alla klädda i likadana beigefärgade kostymer, vita skor, grå sidenslipsar och gula skjortor. När de upprepar Svenhammeds repliker uppstår en rolig stereoeffekt. De turas om att hoppa in i roller som mamma, pappa, kompisar och lärare.
Svenhammed är invandrarkille, född i Sverige. Namnet är pappans påhitt. Han trodde att pojken skulle ge familjen en inträdesbiljett till det svenska samhället. Så blev det inte. Redan som baby hade Svenhammed fel utseende. Han skrek för högt och ögonbrynen var sammanväxta till ett enda.
Enligt Svenhammed skriver en riktig man inte dagbok, han skriver journaler. Skådespelarna skriver rubriken på varje nytt kapitel med vit krita på väggarna, innan de spelar upp det. Kapitel nio handlar om farsan som är periodare, inte på sprit utan på barnmisshandel, kapitel tio handlar om Emilia, den stora kärleken.
Ett annat heter ”Synt” och handlar om hur Svenhammed försöker lära sig spela synt för att vinna sitt hjärtas dam. En av föreställningens absoluta höjdpunkter kommer när de fyra skådespelarna gestaltar en synt och framför Ulf Lundells Öppna landskap.
Integrationsproblematiken finns med i föreställningen men utgör bara en miljö för Svenhammeds mognadsprocess. Det är inte bara invandrarkillar som blir olyckligt kära eller misshandlade av sin pappa.
Så när Svenhammed får nog och sätter ner foten kan unga oavsett bakgrund identifiera sig och få syn på sin situation och sina möjligheter.
Loading ...
