I England finns ett par statliga teaterskolor som man kan söka till även som svensk. Blir man antagen går det att få både svenskt studielån och hjälp med kursavgiften.
26-åriga Johanna Eklund, från Storvik i Gästrikland, avslutade nyss en treårig regiutbildning vid Rose Bruford College i London och har nästan bara gott av säga om skolan.
Jag träffar henne på Pustervik, Göteborgs öga mot teatervärlden. Det är här Dans- och Teaterfestivalen har sitt huvudkvarter, det är hit de viktiga teatergästspelen kommer. Och efter nästan fyra år i England är Johanna Eklund också något av en alien i svenskt teaterliv: sugen på att börja arbeta men samtidigt osäker på vad den engelska utbildningen är värd på den svenska teatermarknaden.
– En av våra sista uppgifter på Rose Bruford var att skriva en CV och presentera en uppsättning som vi ville göra. Den skickade vi till en fejkad konstnärlig ledare på en teater som sen kallade oss till intervju. Jag vet inte om det är så det går till i Sverige, men jag har i alla fall hört av mig till en massa svenska teatrar sen jag kom hem. Nu är det bara att vänta och se.
Regiutbildningen liknar DI:s
Regiutbildningen på Rose Bruford liknar den på Dramatiska Institutet i Stockholm men innehåller ingen praktik. Den får regieleverna skaffa sig själva på ledig tid. Däremot får de tillfälle att göra uppsättningar både på skolan och på professionella teatrar med professionella skådespelare.
– Min slutproduktion ägde rum på Finborough Theatre i Earls Court, en liten professionell teater, välkänd i fringe-sammanhang. Jag valde att sätta upp Harold Pinters Landscape, en pjäs som gav mig en mycket tydlig visuell upplevelse. När jag läser en pjäs och börjar se bilder – då vet jag att det betyder något. Bilderna inbjuder till alternativa tolkningar och just mångtydigheten är viktig för mig.
Hur gör man då för att komma in som regielev på Rose Bruford?
– Dels får man skriva och berätta om hur man skulle sätta upp en viss pjäs. Det året jag sökte var det Büchners Woyzeck som gällde. Sen intervjuas man och får försvara sina regiidéer.
– Vi var åtta som kom in, hälften från Storbritannien och hälften från andra länder. Dom brittiska eleverna är ofta väldigt unga, dom söker direkt från gymnasiet. Jag var 23 när jag började – och faktiskt en av de äldsta i gruppen! Fast ålder är egentligen inget probelm – den glömmer man snabbt när man lärt känna varandra.
Övningar i Grotowskis anda
Första året har eleverna enklare regiövningar, de assisterar lärare som ger regi åt dramatikeleverna och har en del textanalys men väldigt lite teori – det senare gäller för övrig hela utbildningen. Andra året har man gemensamma workshops med några av dramatikeleverna, inklusive fysiska övningar i Grotowskis, Barbas och Lecoqs anda. Dessutom gör man en 30 minuters-regi av ett pjäsfragment.
– Jag valde David Mamets Duck Variations, som jag hade läst några år tidigare. Den handlar om två gamla judiska män som sitter i en park och filosoferar och pratar om ankor. Jag ändrade sammanhanget lite: lät ankorna vara kvinnor och männen hägrar, det vill säga ankjägare. Så blev det en pjäs om könskamp i stället, med tjejerna i rosa balettkostymer och killarna i skotskrutiga kepsar och vadarbyxor…
Utbildningen anpassad till brittiska teatervillkor
Tredje året samarbetar regielever och ljussättarelever i en gemensam föreställning och regieleverna skriver en uppsats. Dessutom ges tillfälle till två större produktioner, dels slutproduktionen, dels arbete med ett stycke nyskriven dramatik – även det på en professionell teater, men med skolans egna elever som skådespelare.
– Det positiva med Rose Bruford var att vi verkligen uppmuntrades till att utveckla vår egen registil. Det är annars lite tabu inom teatern att kunna känna igen regissören. I film däremot förväntas man nästan att göra det.
Repetitionstiderna på brittiska teatrar är i allmänhet mycket korta: tre veckor, sen är det premiär. På Rose Bruford är undervisningen också anpassad till den verkligheten. Johanna Eklund säger sig föredra kort repetitionstid, åtminstone när det gäller traditionella pjäser.
– Det gör att skådespelarna utvecklar en teknik som dom sedan litar till. Det blir inte så mycket ”känslogeggande”. Jag föredrar tekniskt begåvade skådespelare som är självgående, som vet att spela det som är viktigt i en roll i stället för att låta alla vänta tills dom rätta känslorna infunnit sig hos dom.
Tvekade inte att flytta hem till Sverige igen
I undervisningen ingår också att se pjäser på Londons teatrar och att diskutera uppsättningarna. Johanna Eklund är, som de flesta andra, imponerad av standarden på det brittiska skådespeleriet.
– Samtidigt har jag märkt att svensk teater är mer spännande vad gäller form, på att förena det traditionella med det teatrala. Och jag tvekade inte att flytta hem till Sverige efter utbildningen. Det är trots allt lättare att arbeta härifrån; här vet jag hur det sociala systemet fungerar, hur pappersarbetet går till osv.
– Även om man blir väl omhändertagen på Rose Bruford, får arbeta i produktion med professionella scenografer, ljussättare och inspicienter, så hade jag velat ha fler projekt och lektioner dom sista två åren. Man bör nog ändå försöka utbilda sig i det land man vill jobba i. Jag hade inte haft nåt emot att gå på DI – men jag blev första reserv där, och det räckte inte.
Fortsätter med tv-regi
Från och med i höst läser Johanna Eklund tv-regi på Institutet för Högre tv-utbildning i Göteborg. Inget överraskande steg för en ung regissör som tänker i bilder och färger och säger sig gilla när regissörens stämpel syns i produktionen. Men hennes CV och regiidéer för scenen finns på teaterchefernas skrivbord sedan en tid tillbaka.
Loading ...
