Svenska institutet är en statlig myndighet med uppdrag att öka omvärldens intresse för Sverige. Årligen publicerar man rapporten Sverigebilden. I årets upplaga ger i en studie 20 000 människor i 20 länder sin bild av 50 andra länder på sex utvalda områden, däribland ”Kultur och kulturarv”.
”De 20 länderna finns i olika regioner och har tillsammans stor köpkraft. Deras syn på Sverige är av stor betydelse för vårt land”, skriver Svenska institutet.
Vad gäller synen på Sverige och ”Kultur och kulturarv” rankas vi på 13:e plats. Rapporten konstaterar att de som känner till Sverige ”förknippar landet med modern design, medan få tänker på musik och mode, områden där Sverige har stor potential”.
Sammanfattningen blir att ”svensk kultur är okänd och osynlig”. Att ”experterna” till och med placerar Sverige lägre än plats 13, eftersom ”de associationer svensk kultur väcker – ABBA, Ingmar Bergman och Björn Borg – uppfattas som omoderna”.
Utöver att Bergman alltså omnämns – dock uteslutande i filmsammanhang – omskrivs svensk scenkonst faktiskt bara en gång, och då i en enda mening. Det är när utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén kommenterar Sverigebilden i Mellanöstern och skriver att när Sverige ”ger bistånd till ungdomsteater i Gaza är det ytterst få som misstänker annat än goda intentioner”.
Något att vara stolt över, men ett tunt resultat totalt sett. Sverige som framstående barn- och ungdomsteaternation eller Lars Noréns dramatik lämnar inga avtryck i rapporten.
Nummer ringde upp Svenska institutets generaldirektör Olle Wästberg och frågade varför scenkonsten lyser med sin frånvaro i rapporten.
– Frågorna är inte riktigt så detaljerade utan ställs generellt om kultur, kulturarv och samtida kultur. Scenkonst kommer in under det sist nämnda. I svaren är det bristen på kulturarv som tynger ner.
Enda scenkonstnamnet som nämns är Ingmar Bergman, men i rapporten endast som filmskapare.
– I svaren nämns både Ingmar Bergman, August Strindberg och Lars Norén, även om de två sistnämnda inte omnämns i rapporten. Norén har slagit i Frankrike men inte i de anglosaxiska länderna. När jag var generalkonsul i New York försökte jag lansera honom eftersom jag tyckte att hans borgerliga dramer borde passa som hand i handske. Men intresset var svalt. Jag vet inte varför. I rapportintervjuerna nämns också skådespelare, främst Bergmanskådespelare. Men även Stellan Skarsgård, som ju har gjort många Hollywoodproduktioner.
Svensk barnteater är internationellt känd och erkänd. Varför tror du att den inte nämns i rapporten? Eller ett namn som Suzanne Osten?
– Suzanne Osten har inte varit ute mycket internationellt och är därför inte så känd. Trots att svensk barnteater både låter tala om sig och är en genre vi har lanserat utomlands, och som vi har kunnat koppla ihop med FN:s barnkonvention.
Har Svenska institutet gjort för litet för svensk scenkonst utomlands?
– Vi kan bara göra det vi har resurser för, och jag tycker inte att institutet har gjort för lite. För västländerna finns lite pengar avsatt, men vi har hyggliga resurser i u-länderna. I våras genomförde Riksteatern ett svensk-ghananskt scenkonstprojekt i Ghana inom programmet Creative Force.
Men i västvärlden händer alltså för litet för att göra svensk scenkonst känd internationellt?
– Frankrike har varit en bra grund för svensk scenkonst utomlands, och vi kommer att göra något där i höst.
Men där överväger utrikesdepartementet att lägga ner det svenska kulturhuset i Paris, som ingår i Svenska institutets verksamhet.
– Det förslaget är bisarrt. Kulturhuset i Paris är ett skyltfönster för svensk kultur, Sveriges enda kulturhus utomlands. Att stänga det vore en signal om kulturellt ointresse som jag inte tror att regeringen vill sända.
Och svensk scenkonst i Kina?
– Staffan Götestam satte för ett par år sedan upp Pippi Långstrump i Peking. Och det gick bra, så när som på att man hade synpunkter på hur myndighetspersoner som poliserna Kling och Klang behandlades i pjäsen. Så fick det inte gå till. Men det löste sig.
LÄNK
Rapporten finns att ladda ner om pdf på Svenska institutets webbplats.