Blott kvinnor får barn, männen dör barnlösa, därför är framtiden kvinnlig, noterar Strindberg under arbetet med Fadren. Året var 1887, och redan då befann sig de traditionella könsrollerna i upplösning. Enligt Strindberg ledde manssamhällets kollaps till en dubbel förintelsestrategi riktad mot mannen: först blir han berövad sin manlighet, och därefter blir han, från den ”förmanligade kvinnan” slagen med sina egna nedlagda vapen. Strindberg fann det, om inte förståeligt, så iallafall konsekvent, att kvinnan efter patriarkatets upplösning föredrog att överta den förtryckande rollen för att försäkra sig om att aldrig mer tvingas till underkastelse.
Mamas baby, papa´s maybe
I Fadren visar Strindberg mer eller mindre medvetet hur Laura med hjälp av manliga strategier lyckas driva sin make, familjeöverhuvudet Adolf, först in i paranoian och därefter ner i fördärvet och slutligen till sinnesjukhuset. Det handlar om svartsjuka, om förföljelsemani, om tvivlet på faderskapet, och kanske också om en kvinnas kamp för att få uppfostra sitt barn.
Härom året visade en stor undersökning genomförd i sexton länder, bland annat 10 000 familjer, att vart tionde barn koncipieras utanför äktenskapet. I vissa delar av England är rentav vart tredje barn resultatet av ett snedsprång. ”Mamas baby, papa´s maybe”, säger ett afrikanskt ordspråk apropå alla ”gökungar”. Nydarwinister talar till och med om otrohet som en mänsklig konstant, en medfödd drift till så kallad ”genshopping, och David Buss, den omstridde amerikanske psykologen, hävdar i sin bok, ”The dangerous passion”, att svartsjukan, liksom snedsprånget, är genetiskt betingat: det är evolutionen som har försett människan med detta hyperkänsliga försvarssystem mot den nyss nämnda genshoppingen. Eifersucht, som man säger här i teutonernas rike.
Tysk debut med bravur
Om allt detta, samt mycket annat, handlar den svenska regissören Jenny Nörbäcks uppsättning av Strindbergs Fadren på Volksbühnes lilla scen i Berlin. Bara det faktum att en svensk får sätta upp en pjäs på en av stadens största teatrar är en smärre sensation, jag tror faktiskt inte att det har inträffat tidigare. Och vi har all anledning att vara stolta, ty Nörbäck gör sin tyska debut med bravur – rentav storartat, som Matthias Ehlert skriver i sin recension av föreställningen i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Blotta rollbesättningen borgar för god teater. Som Adolf (namnet är förstås alltid svårt på en tysk teaterscen), d v s Fadren själv, ser vi Jens Albinius (ledaridioten i Lars von Triers omtalade film Idioterna). Laura spelas av den unga skådespelerskan Anne Tismer, som valdes till årets teaterskådespelerska 1999. Doktor Östermark görs av Volksbühneinstitutionen Susanne Düllmann. Till dessa tre personer är Strindbergs äktenskapsdrama reducerat. Dottern Berta, till exempel, som möjligen är den som kan bringa klarhet i vem av de båda hälfterna som egentligen är mest galen, får vi oss bara till livs per telefon. Men just denna nedbantning av rollerna fungerar utmärkt, och gör att scenen på teaterns tredje våning inte känns alltför trång. Nu blir det istället ett kammarspel med tre protagonister: mannen, hustrun och den förment neutrala läkaren. Scenen är enkel; ett stort bord, en bokhylla, några stolar. Ett fönster står öppet mot Berlinkvällen. Trafikbrus hörs från den närliggande Rosa-Luxemburg-Platz. Premiärkvällen är mycket varm, och kanske just därför härskar ett slags sydstatsstämning i lokalen, en cocktail på Tennesse Williams och Strindberg. Föreställningen håller ett stenhårt tempo, vilket känns föredömligt i en stad där teatrarna har satt långsamheten i system; det är väl regisserat, utmärkt skådespeleri, och inte minst humoristiskt. Det är bara att gratulera de två mest blågula på stadens mest omtalade teater: Herr August förstås, men även Fru Nörbäck.
Loading ...
