Svensson på operan

Allan Svensson känner sig lite stressad. Det är lördag eftermiddag och Sverige har gått till semifinal i handboll.
   – Usch, vi spelar mot Jugoslavien, säger Allan och ser bekymrad ut. De kör ett fult spel. Men du vet, först ska de sitta i studion och blahablahaa om hur vi kommer att vinna matchen och sånt klarar jag mig utan.
   Han beställer en dubbel espresso med varm mjölk. Temperaturen utanför fönstret har de senaste dagarna balanserat sakta men säkert nerför minusskalan och kylan är bitande även om Malmö är så långt söderut man i princip kan komma i Sverige.
   – Jag gillar Skåne, säger Allan och ser uppriktig ut. Folk i allmänhet är avslappnade och det är inget jidder om 08-or. Kommer man till Göteborg ska det tjafsas om att Stockholm är Sveriges baksida och att Göteborg är så härligt. Det slipper man här. Dessutom så har ni ju nära till Köpenhamn. En av sångarna i Silkesstegen bor förresten i Danmark och hon pendlar varje dag in till Malmö och det fungerar alldeles utmärkt.
   

Förvånande förfrågan
Och det är på grund av Rossinis Silkesstegen som vi stämt träff. Allan Svensson, som blev Svensson med hela svenska folket i mitten av nittiotalet, är i full gång med att regissera och premiär blir det den nionde februari.
   – Jag har varit nervös kan jag berätta. Hade du ringt mig i tisdags och velat prata om uppsättningen hade jag kanske tackat nej, säger Allan och låter mig förstå att det har gått upp och ner under förarbetet.
   Allan blev uppringd förra året av dåvarande artistchefen Clas Sköld, som undrade om inte Allan skulle vara intresserad av att regissera en opera.
   – Va!? frågade jag. Har du ringt fel? Skulle jag regissera en opera? Jag som inte ens är särskilt förtjust i opera eftersom jag oftast tycker att det är väldigt dålig teater.
   Men en kassett skickades till det svenssonska hemmet med en tysk uppsättning av förväxlingskomedin.
   – Jag och min flickvän satte oss ner och tog en titt, berättar Allan. Det var ljuv musik och en väl framförd opera, men, jag undrade hur jag skulle kunna regissera en sådan bunden form.
   – En aria till exempel, den innehåller ett antal upprepningar i texten och är överhuvudtaget byggd, så att säga, som ett slags solonummer och då såg jag enorma svårigheter med att få detta sceniskt levande. Uppsättningen, själva pjäsen ska ju naturligtvis inte stanna upp och ta en paus under en aria. Det sceniska skeendet måste fortsätta. Det där skrämde mig. Till en början. Sedan blev jag attraherad av utmaningen.

Lockande utmaning
Allan menar att det är mycket hans flickväns förtjänst att han idag står som regissör för Silkesstegen. Och kanske var det inte så långsökt att Clas ringde Allan i alla fall.
   – Han sa att han hade sett Det susar i säven fyra gånger, ler Allan, och han hade blivit så förtjust i den.
   Det susar i säven på Stockholms Stadsteater är ett av Allans tidigare regiuppdrag, men för den stora allmänheten står det kanske inte klart att Allan faktiskt har regisserat tidigare. Men även om han är långt ifrån en novis på regiområdet är det som sagt första gången han tar sig an en opera.
   – Jag tog två veckor på mig innan jag tackade ja. Utmaningen var naturligtvis det som drev mig men samtidigt fortsatte jag att vara lite orolig. Jag ville göra en levande scenisk framställning, och hur gör man det med en så bunden form, som sagt. I en vanlig talpjäs så kan man säga till skådespelaren att ”nu får du vänta där en stund så att han därborta kan bli lite osäker” och så vidare, men i en opera finns det inget utrymme för den formen eftersom musiken sätter den exakta tiden, menar Allan. Men däri ligger ju samtidigt utmaningen.
   – Konstartens idé är ju att man kombinerar två konstarter, musik och teater. Och det är inte särskilt lätt, tycker jag, och det kan ju bli ganska så löjligt eftersom man lägger ner tid och pengar på scenografi och kläder och det ändå känns som att gå på en konsert.

Steget från sitcom till opera
I bakhuvudet finns ett minne som Svensson antagligen kan ta fram och referera till under arbetet med Silkesstegen:
    – När jag gick på scenskolan i Göteborg så gjorde vi en klassresa till det dåvarande DDR och gick på operan. Det var en sann upplevelse. Vi såg En midsommarnattsdröm och sångaren som gjorde Puck var iförd en slags superhjältetrikåer i knallrött och framförde sin aria tillsammans med akrobatiska rörelser, skrattar Allan och menar på att det var något helt annat än den opera han var van vid.
   – Hela föreställningen andades vitalitet och liv.
   Tror han då att hans succé med Svensson, Svensson har bidragit till förfrågan om att regissera denna smålustiga enaktare?
   – Tänk att du frågar mig detta, suckar Allan. Det gjorde en reporter på TV också. Vad skulle en ”sitcom” på TV ha med en opera att göra. Jag har regisserat både på Soppteatern, Stockholm Stadsteater och så då Det susar i säven. Det är i så fall de erfarenheter jag har glädje av. Varför skulle min roll som Gustav Svensson vara intressant i operasammanhang?
   Kopplingen lustigt på TV och lustig förväxlingskomedi på operan vill Allan inte hålla med om när klockan börjar närma sig handbollssemifinal. Vi tömmer kaffekopparna och Allan försvinner ner längs gatan för att heja Sverige till final.
   Att det inte blev någon guldmedalj för Sverige vet vi ju nu, men om Silkesstegen blir en vinnare på Malmö Musikteater i vår återstår fortfarande att se.