Det var Jonas Gardell som myntade uttrycket Mellanmjölkslandet om Sverige. När jag ser Bounce nya show, Bounce, känns den som ett uttryck för mentaliteten i detta mellanmjölksland. Men Bounce är inte ensamma om att vara välanpassade, en stor del av det svenska danslivet präglas idag av en hämmande anpasslighet.
Ett argument för anpassning brukar vara att det är nödvändigt om man vill nå ut till en stor publik. Men om någon har väl Jonas Gardell visat att man kan bli en kommersiell succé utan att anpassa sig.
Dansens svar på Gardell
Finns det då någon dansens motsvarighet till Jonas Gardell? Den jag spontant kommer att tänka på är Charlotte Engelkes, en gränsöverskridande artist som inte tvekar att rubba publikens världsbild. Hon är ett stort namn ute i Europa men näst intill okänd på hemmaplan. Engelkes situation verkar vara ganska typisk för de artister inom dansen som är annorlunda, vill man få uppmärksamhet får man gå utomlands.
Dansens kringskurenhet beror delvis på att den fortfarande på många håll uppfattas som en harmonisk konstform utövad av vältränade och väluppfostrade ungdomar. Få verkar vara medvetna om att den tyske danspionjären Rudolf Laban redan på tjugotalet slog fast att det som skiljer dans från gymnastik är att dansen kan vara ful och disharmonisk.
Snäva gränser
Under 1900-talet har dansen liksom de övriga konstformerna befunnit sig i ett fortlöpande ifrågasättande av givna konventioner och ett sökande efter nya uttryckssätt. Men synen på vad dans kan vara tycks inte ha hängt med i utvecklingen. Alltför ofta hör man kommentaren: ”Det här är väl inte dans?”
Även synen på hur en dansare kan se ut är fortfarande mycket snäv. En dansare skall ha en ung och vältränad (mager) kropp. Den som inte passar in i denna beskrivning men som ändå dansar riskerar att betraktas som en kuriositet och inte tas på allvar som konstnärlig utövare.
Paradoxalt nog är det kärnan i danspubliken som tycks ha den snävaste synen på vad dans kan eller inte kan vara. När andra människor möter den udda dansen finns en större öppenhet. Något som Ann-Charlotte Brobjer har upplevt i sitt arbete med gruppen På Egna Ben, som består av dansare med olika former av utvecklingsstörning. Så här har publiken reagerat på en av dansarna, en flicka som Ann-Charlotte Brobjer beskriver som väldigt rund.
– Väldigt många har sagt att de vill dansa som henne och det tror jag beror på att hon dansar med total närvaro.
Anpassning leder till stagnation
Kanske är oförmågan att acceptera det avvikande en konsekvens av den svenska driften att vara välanpassad. Den tyske koreografen Tom Pilschke gästade Panaceafestivalen med föreställningen Events for television (again). Så här upplevde han den svenska publikens reaktioner.
– Den svenska publiken är mycket uppmärksam, de reagerar inte så mycket men de är mycket sociala och öppna, en behaglig publik. Inte alls som i sydfrankrike där folk började slåss om sittplatserna och vägrade flytta på sig för oss.
Och han har rätt för under hans föreställning stod publiken antingen snällt utmed väggarna eller rörde sig mycket försiktigt runt i rummet och efteråt applåderade man. Kort sagt man gjorde vad som förväntades.
Men efter föreställningen öppnade jag öronen och hörde då att många i publiken inte var särskilt positiva, varken till föreställningen i sig eller till det faktum att det inte fanns några sittplatser.
Kanske var de egentligen lika frustrerade som den sydfranska publiken men de var i Sverige och en svensk stör inte, den anpassar sig.
Viljan till anpassning kan vara en positiv kraft som skapar harmoni och lugn men den kan också vara ett hinder för utveckling. Den kan leda till självcensur och till att de som försöker bryta ny mark och därigenom stör lugnet inte blir accepterade.
Häll ut mellanmjölken!
Dansen kan bara bli en fullödig konstform om alla ges utrymme, även provokatörerna. Den belgiske nyskaparen Jan Fabre ser provokationen som ett medel att öka medvetenheten hos publiken.
– Att provocera ger liv åt föreställningen. Om provokationens syfte är att väcka upp publiken, inte chockera den, säger han.
Men för att publiken skall låta sig väckas måste den acceptera att en dansföreställning får kräva något av dem. Man måste sluta att förvänta sig att dansen skall återspegla den svenska mellanmjölksmentaliteten.
Och det är hög tid, för Panaceafestivalen med sina utländska gästspel visade att den svenska mellanmjölksdansen för länge sedan passerat sitt bäst före datum.
Loading ...
