Sverigeturné: Kyla

I Lars Noréns senaste pjäs möter vi tre frustrerade och halvfulla killar, varav två med mycket kort hår och många ondskefulla tatueringar. I den vackra, svenska sommarkvällen surrar bina fridfullt i luften, bin som också kan stickas om man råkar komma i vägen.
   Killarna är på jakt efter en ”råtta” att få leka med. Som testosteron-stinna hatbomber minerar de scenen och när studenten med de bruna ögonen och det svenskklingande namnet Kalle, likt Pricken i Margret Reys barnbok från 1940-talet om en liten kaninunge som inte ser ut som sina syskon, hamnar i stormens öga är han givetvis ett tacksamt offer: han är ju allt de vill ha och samtidigt allt som de föraktar. Sakta påbörjas ”leken”, en nedbrytningsprocess som ska få ”inkräktaren” att förstå på vilkas villkor det här livet levs.
   Detta är hård kroppsvätske-teater. I första akten befinner sig tre killar som pissar, spottar och slår sig ur sin frustration. Plaststolarna ryker och deras planer för det påbörjade sommarlovet är att ”hata, döda och bada”. Den enda killen med utländskt påbrå, Ismael, håller sig dock i bakgrunden och väljer hellre att grilla korv samtidigt som han lätt maniskt nynnar på hemglass-bilens välbekanta, fula jingel, till synes opåverkad av de andra killarnas behandling av vad som faktiskt visar sig vara den här killens klasskompis.
   Detta är ett bisarrt kammarspel befolkat av nazister, rasister och andra snedtänkare. Och Lars Norén har som vanligt lyckats med att gestalta livsfara på scenen och samtidigt göra det underhållande: texten är starkt kryddad med nattsvart, ironisk humor. Ja, man skrattar stundom bokstavligen så man dör – inombords. Och går förhoppningsvis ut ur salongen pånyttfödd, med nya insikter inplanterade i sin alldeles, absolut fördomsfria hjärna.