Switch på Perfect Performance

Missade du Switch, men hoppas på en ny chans? Sluta läsa nu. Nästa mening avslöjar hela händelseförloppet. Fyra män sitter på varsin stol, klär av sig sina t-shirts och byter med varandra. 45 minuter passerar. Slut.
   Festivalen Perfect Performance har hitintills bjudit på utsatta lägen, som utmanat och roat. Men inget har retat mig som det här. De fyra killarna är iklädda olikfärjade tröjor, en gul, blå, röd och grön. Tystnaden är total, de sitter blixtstilla, och tittar framför sig med stumma ansikten. Stundtals reser de sig, växlar tröjor eller stolar. Lite musik i finalen. Det är allt. Switch lyckas irritera i all sin enkelhet, utan att vara ett dugg intressant eller ens komisk. Jag får ut mer av att plöja igenom det milslånga programbladet – om Foucault, ekvilibristiska steg och permutationer – än att skåda snubbarnas livlösa miner. Syftet är så intellektualiserat att känslouttrycken helt sopats bort. Och är därför lyckat, om jag ska gissa koreografens intentioner. Att frånvaro av händelser, brist på uttryck och tystnad kan vara så provocerande på ett scengolv är märkligt. Hur filosofiskt uträknat framförandet än må vara, är det lika själsligt sövande som Andy Warhols sex timmar långa film Sleep, med en på riktigt sovande skådespelare. Störst tilltro satte jag till den publikmedlem som spontant började dra av sin egen tröja. Startskottet till en interaktion? Nej, han tyckte rummet blivit varmt.