Vi är i en dammig kåkstad i Pretorias utkant. På en skolgård har dockteatergruppen Sibahle Educational Puppetry Programme hängt upp ett svart skynke. Framför det samlas trasiga, magra, och toviga barn i pedantiska rader. Ögonen lyser, luften darrar av förväntan och showen börjar: Dockor som tagna från Mupparna hoppar upp bakom skynket och börjar skråla ”Lean on me, you can lean on me…” och publiken gungar jublande i takt.
– Med dockorna kommer du direkt in i barnens värld. Jag avskyr barnteater när vuxna skådespelare låtsas vara barnsliga. Det blir ju jättekonstigt för barnen också, dom ser just vuxna som fånar sig. När vi jobbar med dockor måste vi tänka som barn, dockor tillhör barnens värld.
Nyanga Tshabala är inbiten dockteaterfantast. Det är han som skriver och regisserar föreställningarna. Han säger att Sydafrika, med sin speciella historia, ger dockorna konstnärlig frihet.
– Dockorna kan se ut hur som helst, göra vad som helst. Ingen blir förolämpad för att en svart eller en vit eller en indier gör si eller så. Här, där det är så oerhört känsligt med raser, kan dockor bryta stereotyperna.
Över halva befolkningen hiv-positiva
Sibahle Educational Puppetry Programme har två parallella föreställningar som turnerar kåkstäderna runt. I just kåkstäderna är kultur sällsynt. Bland Sydafrikas fattigaste prioriteras överlevnad. Men ibland går kultur och överlevnad hand i hand.
På skolgården följer vi historien om Tshepo, hans aids-sjuke far och vänner. När Tshepos lärare får veta att hans far är döende i aids stängs han av från undervisningen – läraren är rädd att Tshepo ska smitta de andra eleverna.
Barnen följer andlösa dramat, för många är detta smärtsamt verkligt. Här är över halva befolkningen hiv-positiv. Många föräldrar har redan dött i Afrikas pest och fortfarande saknar många kunskap om hur hiv smittar. Men på scenen börjar Tshepos vänner ta reda på hur sjukdomen egentligen sprids. Med hjälp av publiken kommer dom fram till att Tshepo visst kan fortsätta i skolan, för dom är ju ändå för små för att ha sex. Eller hur? frågar dockorna publiken som svarar; ”We don’t do sex!”
– Jag började propagera mot hiv/aids redan i början av 90-talet, berättar Nyanga. Då skrattade mina vänner åt mig och tyckte jag var urfånig. Nu är mina vänner döda, av denna farsot som drar fram. När människor dör är det redan för sent, min generation är förlorad, men vi måste försöka rädda barnen.
Brinner för barnen
Amelia Laka tittar eftertänksamt på pjäsen. Hon är lärare och känner alltför väl igen scenariot.
– Bara för någon vecka sedan dog min elev Helenas föräldrar, det händer ju hela tiden, men det är alltid lika sorgligt. Helena är 8 år nu och föräldralös, jag tror att hon bor hos sina morföräldrar. Jag ser att många av eleverna blir oerhört berörda, det här är det mest angelägna ämnet som finns för oss nu.
Några barn vänder sig om, bort från scenen. Och det svarta i ögonen glänser. Många kommer framför allt till skolan för att få mat, för vissa är lunchen här dagens enda mål. Svältfödda även på underhållning blir det svårt att värja sig när dockornas gläfsande kommer farligt nära den verklighet som inte borde finnas.
– Jag brinner för barnen, det är dem jag vill hjälpa. Det känns som om väldigt mycket är för sent när det gäller oss som redan är vuxna, kriget vi har haft har förstört oss.
Nyanga Tshabala var själv aktiv i frihetskampen, som 14-åring torterades han av apartheid-regimen och som 20-åring ville han bara lämna allting.
Efter Mandelas frigivning 1990 åkte han till New York och studerade dockteater. Dockorna kom att fascinera honom alltmer och fortfarande söker han nya vägar att utveckla konstformen.
– Just den totala friheten fascinerar mig. Jag ägnade hela min ungdom åt en kamp som rör raser, färger på människor. Efter att ha styrts av regler om hur människor ska se ut är dockorna befriande rena. Dom kan vara gula, gröna, blåa och ingen kommer att peka på deras hudfärg och säga ”du är sån, för du har den färgen”.
Förlorar oskulden genom våldtäkt
I sex år har han drivit ”Sibwahale Puppetry Show”. Outtröttligt turnerar de runt i Gauteng, den region i Sydafrika där såväl Johannesburg som Pretoria ligger. Mellan rykande majsgröts-grytor och blåsiga plåtskjul hittar de skolgårdar där det svarta skynket spänns upp. Dom når över en halv miljon barn – varje år. Ständigt har de ett budskap om hiv/aids, men försöker också få in andra i texten. Till exempel att tjejer kan ha kill-yrken och vice versa. Väl så viktigt i det patriarkala samhälle som kanske framför allt råder i fattiga områden.
– Mitt nya projekt är att göra någonting om övergrepp mot barn. Jag har tagit kontakt med polisens speciella barn-grupp och för diskussioner med dom om hur man ska lägga upp det.
Jag tror också att barnen skulle kunna rita bildar som vi sedan gestaltar med dockorna.
Övergrepp är, vid sidan av hiv/aids, kanske det största hotet mot Sydafrikas barn. Majoriteten av svarta flickor förlorar oskulden genom våldtäkt. En anledning är att många fortfarande tror att sex med en oskuld botar hiv/aids.
Dockor som påverkar
”We don’t do sex!” Efter att dockorna har återförenats och Tshepo välkomnats tillbaka till skolan berättar skådisarna om sex. Vad det är, och vad det inte ska vara.
En vindpust och den röda jorden virvlar upp. Några barn är generade men de flesta tävlar entusiastiskt om att ställa sex-frågor till skådespelarna. Över skolgården ekar nu ett sammelsurium av skratt och skrik och strax utanför lockar matos från något av plåtskjulen.
– Det var bra, fast jag tyckte synd om Tshepo, säger 8-åriga Helena med huvudet nerböjt.
Men det gick ju bra för honom till slut? frågar jag
– Jo, men så blir det ju kanske inte alltid i verkligheten, säger hon och går tyst iväg.
Men ändå bärs flera av de svarta ögonparen av litet rakare ryggar nu, några barn ser fundersamma ut.
Skådespelarna pustar ut och packar ner Tshepo, kompisen Tandi, pappan och dom andra i sina lådor.
Loading ...
