Ett finger på avtryckaren är allt som behövs för att skriva om historien för alltid. Det kollektiva traumat är ett faktum men vem bryr sig om mördaren och dennes bevekelsegrunder? Att rädda sitt land, impa på en tjej eller bara ett desperat försök att göra sin röst hörd?
En maläten Uncle Sam (Mattias Söderhielm) kränger revolvrar till nio blivande presidentmördare. Från John Wilkes Booth (Petter Isaksson) som 1865 teatermördar Abraham Lincoln till Jodie Foster-fanatikern John Hinckley (Sonny Enell) som skadeskjuter Ronald Reagan 1981. Däremellan två kvinnor. Lynette ”Squeaky” Fromme (Karin Mårtenson) och Sara Jane Moore (My Blomqvist Olsberg) som bägge missar måltavlan Gerald Ford.
Scenbilden bildar ett koncentrat av Amerikas historia, kultur och mytologiska landskap, där Kentucky Fried Chicken och Coca-Cola samsas med elektriska stolen under stjärnbaneret. Pjäsen målar upp ett släktskap mellan förövarna, en nedärvd drift som också berättar något om USA som drömmarnas och möjligheternas land. Där presidentstolen finns inom räckhåll för alla, men där man snabbt kan ramla igenom och bli en loser eller till och med lönnmördare.
Bortglömda sådana, som Leon Czolgosz (här känslosamt återupprättad av Felix Engström), Giuseppe Zangara (en fysiskt och psykiskt sårig italienare i Ole A Bolstad Bangs tolkning) eller Charles Guiteau (hybrisriden i Joakim Jennerfors gestalt). Nils Bergstrand som Lee Harvey Oswald, den ende med verklig ikonstatus, anlägger metafysiska perspektiv på Kennedymordet.
De unika ödena engagerar. Samuel Byck (Michael Jansson) som sänder kassettband till Leonard Bernstein om sitt uppsåt att krascha ett kapat plan i Vita Huset (och Richard Nixon). En rättshaverist i tomtemask som förkroppsligar känslan av politisk depression och indignation, och osynlighet. ”Attention must be paid to such a person”. Repliken ur Arthur Millers En handelsresandes död blir pjäsens programförklaring.
Musikalformen må vara tillåtande men inledningens Chorus Line-uppställning med viftande pickadoller till ”alla har väl rätt till sin dröm” har en bisarrt ironiskt ton som strax får en behövligt dovare klangbotten. Stephen Sondheims musik är av det attraktivt lättsmälta slaget och när sexmannaorkestern under Hanna Sandmans ledning tar i, lyfter man lite lätt från stolen.
Assassins är en musikal i klassisk bemärkelse med humor, vemod och starka känslor, säkert regisserad av veteranen Staffan Aspegren. Jag saknar lite mer koreografiska utsvävningar. Men den skandinaviska urpremiären, fyller det i musikalsammanhang blygsamma scenrummet med starka solon, vackra duetter och samspelt kraftfulla ensemblenummer som imponerar.
Loading ...
