Sympati för djävulen på Strindbergs Intima teater

Lucas Svenssons monolog handlar (precis som Szabós film Mephisto) om den nazistiske skådespelaren Gustaf Gründgens. Under sina sista timmar på hotellrummet på Filipinerna koketterar han med sitt förflutna och erkänner aldrig sin inblandning, utan gömmer sig i konsten och hävdar att nazism och kommunism endast är modeflugor.
   Det är som om Gründgens ridå aldrig tillåts falla – medan den för publiken fastnar halvvägs upp. För trots att jag rekommenderar var och en att se denna strålande uppsättning, så tänker jag uppehålla mig vid min enda stora, men mycket allvarliga invändning: författaren har inte tagit sitt ämne vid hornen – en skådespelare som var nazist. Jag har vänt och vridit på tankestoffet. Hur vill uppsättningen framställa nazismen? Bara visa att den kan förnekas?
   Monologens hunger riktar sig i princip bara mot Gründgens yta, det översta skiktet av fernissa, den personliga mytologin i sin mest fåfänga skepnad. Varför då inte gestalta någon annan skådespelare med förfelat liv? Det är åtminstone svårt för mig att acceptera nazismen som en soffa som man bara kan sitta i en hel föreställning utan att notera den. Här hänger ett helt Tjechovskt infanteri bortglömt på väggen. Det hade kanske räckt med att Gründgens fått syn på en enda av sina handlingar, erkänt en millimeter av sin inblandning eller endast godkänt att man spottar på honom, men istället suktar han bara efter sin älskare och sitt storslagna förflutna på nyårsnatten 1963 när han drar i sig sin sista dos morfin.
   Trots att det slutar med att Grünigens (utspökad som Mefisto) presenterar sig själv som Djävulen blir föreställningen hart när en pendang till ett konstnärskap snarare än en epilog. Men samtidigt så vågar jag säga att detta är den bästa teater man kan se i Stockholm just nu!