De stora teaterfestivalerna blir alltmer lika varandra. Ett begränsat antal grupper turnerar runt år efter år med föreställningar specialgjorda för festivaler. Formspråket är visuellt och fysiskt, det talade ordet engelskt. I stället för att fungera som möten mellan olika språk och kulturer har festivalerna blivit en kultur i sig.
Det är en trist utveckling men den går att hejda. I Montréal i Kanada ger Festival de Théâtre des Ameriques sedan några år rejält med utrymme åt lokala produktioner från provinsen Quebec. Det är inte de etablerade teatrarna som bjuds in till Nouvelle Scene, utan de unga, lovande. De får samma utrymme i festivalprogrammet som Quebecs egen världskändis Robert Lepage, eller legendariska Théâtre du Soleil från Frankrike. Och föreställningarna är genomgående utsålda.
Festival som satsar både stort och smått
Att Festival de Théâtre des Ameriques (FTA) satsar både stort och smått har, från början, krassa ekonomiska orsaker. Festivalbudgeten krympte drastiskt i mitten av 90-talet och man hade helt enkelt inte råd med så många internationella föreställningar. Men i dag, när FTA kommit på fötter, finns inga planer på att skrota den lokala delen.
Festivalen har en konstnärlig profil som fungerar: hemmapubliken får se världsnamnen och den tillresta publiken lär känna Quebecs nya scenkonst. Och den är väl värd en bekantskap. Jag såg fyra av årets sex lokala uppsättningar och blev imponerad av bredden, formsäkerheten, experimentlustan.
En grupp, Théâtre Officiel del Farfadet, hade arbetat fram en medvetet oslipad föreställning genom att låta skådespelarna repetera sina roller ensamma, utan att veta vilka de skulle spela mot. På scenen möttes skådespelarna för första gången – och tvingades in i oväntade scenlösningar.
Något för svenska ensembler att ta efter
En annan ung ensemble, La Compagnie à Numéro presenterade två absurda kortpjäser i kontorsmiljö. I den ena vänder en kontorsslav upp och ned på hierarkierna, i den andra hänger han sig ovanför skrivbordet, varpå kollegerna använder liket till makabra charader för att döda tristessen. Överspelet är kontrollerat, de yvigaste gesterna stiliserade – så här klokt skulle jag vilja se unga svenska ensembler väga sin energi mot sina tekniska begränsningar.
Quebec är en franskspråkig provins, men i Montréal finns en rätt stor engelskspråkig minoritet med egna teatrar. Teatro Comaneci spelar en våldsam, färgstark och socialt engagerad dramatik som också känns mycket brittisk. I Girls! Girls! Girls! misslyckas en tonårsflicka med att vinna en gymnastiktävling och tar, tillsammans med sina kompisar, gruvlig hämnd på vinnaren. Dialogen förs på ett Clockwork Orange-inspirerat låtsasspråk, barnsligt, poetiskt och akademiskt på samma gång.
Människorna marionetter i sin egen skapelse
Det är som om jargongen triggade en automatik i det som ska hända, våldet verkar ödesbestämt och människorna marionetter i sin egen skapelse.
Kanske är det också detta som binder samman årets festivalföreställningar: känslan av att hemliga, opersonliga krafter styr vårt handlande, krafter som vi själva varit med om att frammana. I Ariane Mnouchkines och Théâtre du Soleils svindlande vackra Tambours sur la Digue rör sig skådespelarna som japanska dockor: dockspelarna lyfter deras armar och ben vid varje rörelse.
I House, en uppsättning av New York City Players och en av festivalens absolut bästa, utspelas en familjetragedi till ackompanjemang av övertydligt uttalade vardagsplattityder. Skådespelarna står blick stilla, orden hänger som pratbubblor över deras huvuden.
Människan tycks inte ha något annat val än att fylla sina serierutor med stereotypa handlingar. Synliga och osynliga trådar styr figurerna på FTA:s scener. Bara över Robert Lepages och Ex Machinas La Face cachée de la Lune (The far side of the Moon – som också spelades på Göteborgs Dans- och Teaterfestival förra året) vilar en lycklig känsla av frihet.
Loading ...
