Några ligger med varandra fast de inte borde, några gifter sig, några går på blind date … Man skulle kunna få för sig att kalla Becky Shaw en romantisk komedi, om det inte vore för att den inte innehåller någon romantik.
Nyskrivet men inte oprövat är formeln när Playhouse Teater introducerar dramatik från brittiska och amerikanska teaterscener. Följaktligen har amerikanska Gina Gionfriddos pjäs endast några år på nacken men flera premiärer och en Pulitzerprisnominering bakom sig när Björn Lönner sätter upp den för Stockholmspubliken.
Pjäsen består av en serie situationer – fem personer, sammanlänkade genom olika sorters relationer, möts i varierade konstellationer på ett hotell i New York, i en lägenhet i Providence och i ett hus i Richmond – situationer konstruerade för att skapa möjligheter för krockar mellan olika moraliska ståndpunkter. Gionfriddo tecknar spetsigt fram ett hierarkiskt maktspel: socialt, erotiskt, ekonomiskt.
Bristen på romantik är inget misslyckande. Nej, här är målet att låta oss helkroppsmarinera i syrliga cynismer. Kärleken är en ekonomisk transaktion enligt Max (”Prostitution, äktenskap … sak samma, det är två människor som kommer samman för att båda har något som den andra vill ha.”) och ”godhet och inkompetens går hand i hand” tycker Susan.
Alla verkar de i slutändan vara lika goda kålsupare, bara i olika kostymer: från Anders Bergs porrkonsumerande streberkille med trasigt inre till Mattias Åhléns feministiska alternativman som tänder på svaghet, från Suzanna Dilbers glatt svärande kontrollfreak med bekräftelsebehov, och Katarina Söderbergs tjuvnypande manipulatrix med ung hållherre, till My Bodells hårt prövade och hårt prövande Becky Shaw.
Det hela skulle kanske kunna bli elakt roligt och provocerande, spelat med en skruvad stilisering. För scenografin av Cian Bornebusch pekar ut en sådan riktning: hennes platta pappersvita kulisser med svartritade konturer passar som bakgrundsrutor för en samling frätande storstadscyniska seriestrippar. Men eftersom uppsättningen i övrigt satsar på en psykologisk realism (om än i högt tonläge) som rollfigurerna inte riktigt håller för blir den inte den där effektivt onda skrattspegeln. Även om ett och annat skratt gör ont på rätt ställe.
Loading ...
