Syskon i vått och torrt

Hej Shima, när ringer du din bror?
Shima: Ofta! När det krisar sig eller när jag behöver någonting. Jag är inte så pliktig när det gäller Shebly, utan frågar bara: ”Vad gör du, är du själv? Ska vi kolla på film?” eller: ”Har du pengar?”
Shebly: Du brukar också vara väldigt snäll när du ringer. Du hör på mig när jag är trött och så säger du: ”Hej min älskade bror!” Då blir jag lite glad ändå!

När ringer du syrran då?
Shebly: Jag är mer praktiskt tråkig och ringer för att komma överens om när vi ska åka till mamma och pappa i Upplands Väsby. Och när jag vill att hon ska komma på någon repetition och anteckna.
Shima: Jag är hans osynliga regissör.
Shebly: Häromveckan bad jag Shima tycka till om titeln till en pjäs jag skriver. Jag har haft enorma problem med den och till slut hade jag fyra titlar att välja på. Hon gillade ingen.
Shima: Jag sågar mycket, jag är väldigt kritisk och petig när någon ber mig vara yttre öga, men det är jag mot alla jag älskar. Å andra sidan vet de då att jag kommer att kämpa för dem ända tills det blir bra.

I Jag ringer mina bröder ska ni spela mot varandra för första gången. Hur tror ni att det blir?
Shima: Vi har pratat om det länge och när den här möjligheten kom upp kändes allting rätt. Vi gillar både Jonas (Hassen Khemiri, som har skrivit pjäsen) och Farnaz (Arbabi, som regisserar). Dessutom handlar pjäsen om ett släktskap, att man tyr sig till dem som står en närmast, och då tyckte vi att det var passande.
Shebly: Syskonskapet blir en viktig del av hur vi gör det hela. Texten och vad den handlar om, att bli misstänkt på grund av sitt utseende, är ju också något vi själva lever med och har levt med.
Shima: Vi vet förstås inte hur det kommer att bli att jobba ihop. Visserligen har vi växt upp med att göra saker ihop. Vår kreativitet har fått utlopp genom varandra. Men det är konstigt att titta en familjemedlem i ögonen och vara någon annan. Antingen blir det väldigt äkta eller väldigt fnittrigt. Eller också väldigt manérfritt, och det är väl förhoppningen.

Ni använder båda stora penseldrag i ert skådespeleri, ni har den komiska ådran och ni tycks vilja använda teatern för att förändra något.
Shima: Varför gör man konst? Varför tar man det offentliga rummet i anspråk över huvud taget? All progressivitet ligger i konsten, även om vi kanske underskattar teaterns kraft ibland. Men om man ger sig in i teaterbranschen måste man ju vilja något, annars kan man lika gärna bli fotomodell…
Shebly: Jag har jobbat som skådespelare i åtta-nio år. Det blir viktigare och viktigare inför varje år att ha ett samtal med mig själv och ställa frågorna: ”Vad är det jag vill, vad är det jag inte vill, hur vill jag utvecklas, vad vill jag berätta?” Ska man göra det här fullt ut måste det vara större än en själv, annars kan jag inte se värdet. Det finns annat man kan göra om man bara vill vara i centrum.
Shima: Om man, som vi, har haft en jättedålig start i livet, blir upprättelsebehovet desto större. Man kompenserar tidigare orättvisor med en rättvisa nu. Jag menar inte bara på det individuella planet. Det handlar mer om att man har sett en mörk bild av världen och gärna vill bidra till en bättre skapad bild. (Familjen Niavarani flydde från Iran till Sverige i slutet på 80-talet)

Har era föräldrar stöttat er i ert yrkesval?
Shebly: Inte från början. Mamma tyckte länge att Shima skulle bli advokat och jag ingenjör. Men när jag pluggade teater i gymnasiet gjorde vi Spelman på taket på ett väldigt professionellt sätt. Efter den premiären såg mamma att det nog inte skulle bli någon ingenjör av den här killen.
Shima: För dem hängde det mycket på att vi var deras framtid, att vi skulle bygga upp något. Jag hade höga betyg och de ville att jag skulle bli något fint, kanske läkare, men sen förstod de att det här var större, att det var en konstnärlig drivkraft som inte gick att amputera. Först på senare år har vi fått reda på att farfar var manusförfattare i Teheran, men skrev under pseudonym. Även pappa gjorde kortfilmer, men utbildade sig till ingenjör för anseendets skull.

Ni har båda spelat i Khemiri-pjäser tidigare. Vad utmärker hans texter?
Shebly: Jag älskar att han leker med teaterformen, att han kan skapa en vi-känsla, oavsett vad det är för ämne. Jag älskar också att han vågar se allvarliga saker från ett humoristiskt perspektiv. I den språkliga lekfullheten och rytmen får man mycket som skådespelare. Samtidigt tar det tid innan man når det lekfulla på golvet. När man läser verkar det så lätt, men resan dit är svår.
Shima: Han skriver, vad jag skulle vilja kalla för, hiphop commedia dell´arte, med hiphopens rytm och commedians alla karaktärer. Som skådespelare måste man hitta sitt tempo. Det blir bra först när man har hittat det rytmiska och alla vändningar i de olika karaktärerna.

Shebly Niavarani
Ålder: 34
Familj: Mamma, pappa och syster Shima
Bor: Johanneshov
Utbildning: Teaterlinje på gymnasiet, Teaterhögskolan i Stockholm
Tidigare Khemiri-roller i: Invasion!, Stockholms stadsteater (2007), Filmen Ett öga rött (2007), Apatiska för nybörjare, Folkteatern i Göteborg (2011)
Andra roller i urval: Henning i tv-serien Äkta Människor (2012-13), Börje i filmen Allt Flyter (2008), Bagheera i Djungelboken, Stockholms stadsteater (2007)
Oanad talang: Onödig filmkuriosa

Shima Niavarani
Ålder: 28 år, föddes på Sheblys 6-årsdag
Familj: Mamma, pappa och bror Shebly
Bor: Södermalm i Stockholm
Utbildning: Autodidakt, genombrott med den egna turnerande föreställningen Autodidakt i enmansakt (2004)
Tidigare Khemiri-roller i: Apatiska för nybörjare, Stockholms stadsteater (2013)
Andra roller i urval: Solomusikalen Shima Niavarani är en übermensch (2010), Mira i Tjuvar, Dramaten (2011), Maiken i tv-serien Allt faller (2013)
Oanad talang: Kan gå ned i split