När Malin Lundgren och Lena Mossegård drar igenom pjäsen Skridskoåkarna på golvet för första gången, är det intressant att även betrakta regissören och dramatikern. Den förra, Åsa Johannisson, är fokuserad på en fysiska tajming. Hon liksom rycker till vid varje replik. Den senare, Ninna Tersman, sitter stilla, med undantag för munnen, som ljudlöst formar varenda ord som sägs.
Tätt samarbete
Det är en bild av ett tätt samarbete, som inleddes i höstas på Malins och Lenas initiativ. De är bästa vänner sedan scenskoletiden och tyckte att nu var det dags. Inte bara att sätta upp något ihop, utan även att – som de säger – ”själva bjuda upp”, göra något eget.
– Som frilansare står man med mössan i handen, även om man egentligen har en massa egna idéer, säger Lena.
Speciellt med syskonroller
De började prata om vad de ville göra, och kom fram till att de ville spela en pjäs om två systrar.
– Just rollerna inom en familj är så extrema – och svåra att frigöra sig ifrån. Inser man inte det riskerar man att fastna och upprepa sig i andra relationer. De liksom lägger sig som ett filter i kontakten med andra, och förhindrar möten, menar Lena.
– Vi ville göra något på det, och även fokusera på den hatkärlek som kan finnas mellan syskon som växer upp nära varandra, fortsätter Malin.
Fysiska uttrycket viktigt
Lika viktig som texten, är det fysiska uttrycket på scen, anser Malin och Lena. De kontaktade därför Åsa Johannisson, vars föreställningar rör sig i gränsen mellan teater och dans. Hon hade själv varit inne på systertemat och tände direkt.
– Ninna Tersman kom vi att tänka på för att vi sett hennes pjäs <i<Kannibaler på Kilen i Stockholm (spelades våren 2001). Och det uppstod kärlek vid första ögonkastet, säger Lena, som menar att hon aldrig jobbat i ett så kreativt lag.
Integrerad process
För Ninna har det här varit ett annorlunda sätt att jobba på. Sina tidigare tre pjäser har hon skrivit i avskildhet, och under längre tid. I det här fallet var dessutom ramhandlingen bestämd på förhand (två systrar, olöst konflikt, möte i barndomshemmet).
– Det har varit en integrerad process, där jag delvis har låtit mig inspireras av skådespelarna. De har improviserat kring systertemat och ismetaforen (titelns syftning) och ur det har jag fått idéer till manuset. Vi har även gemensamt diskuterat systrarnas bakgrund, men sen är det klart att jag också har jobbat helt självständigt. Annars hade det aldrig funkat.
Interaktivt arbete
– Det är helt unikt att få vara delaktig i hela processen, från idé till färdigt manus. Bara detta att kunna fråga dramatikern direkt om det är något man undrar över i texten, säger Malin.
– För mig känns det också tillfredsställande att få testa texten på skådespelarna, under skrivprocessen. Och att få en nyskriven text uppförd på scen så snabbt.
Efter det här hoppas kvartetten på fortsatt samarbete.
– Vi är helt enkelt en lycklig kemi, säger Lena.
– Med stor handlingskraft, tillägger Åsa.
Och sånt får man ta vara på, menar alla.
Loading ...
