Det började med Aiskylos Orestien, den enda fullständiga trilogin från antikens Grekland som har bevarats. De tre tragedierna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna kretsar alla kring mordet på kung Agamemnon och konsekvenserna av detta.
När trilogigreppet trippar in i 2000-talets repertoar är resultaten mer socialrealistiska, men har gemensamt med sina antika föregångare att de vill kritisera maktmissbruk – eller bara missbruk.
Lars Noréns trilogi Morire di classe påbörjades för drygt ett decennium sedan med verket Personkrets 3:1 som skildrade livet för knarkarna runt Plattan i Stockholm, för att sedan fortsätta med Skuggpojkarna där vi fick möta sju tungt brottsbelastade fångar.
Nu avslutas serien med Sverigeaktuella A la mémoire d’Anna Politkovskaïa, om gatubarn och prostitution i ett europeiskt skuggland. Den gemensamma nämnaren för de tre pjäserna är att de vill skildra samhällets svaga medborgare.
Peter Birros triss på Elverket rör sig med begreppen klass och manlighet, men en viktig gemensam nämnare är skildringen av beroendet. I Arbetarklassens sista hjältar spelade Börje Ahlstedt en bildkonstnär som ser sin son (Mikael Persbrandt) supa bort sitt liv. I Neil Armstrong var aldrig på månen gestaltar samme Ahlstedt en annan konstnärssjäl, den despotiska och bekräftelseberoende skådespelarens, medan han i höstaktuella Den ömhet jag är värd åter är far till en missbrukare, nu en narkoman. Och likheterna med Lars Noréns ovan nämnda Personkrets 3.1 från 1998 är svåra att blunda för.
Nya teaterduon Maline Casta och Camilla Blomqvist bjuder också på en samhällskritisk trippelnöt i höst. Sudden comfort heter andra delen i deras ”möbelserie” som kretsar kring konsumtion och som började med Du och jag och barnen älskling – ett drömspel för kvalitetssäkrade vardagsrum.
I den aktuella delen på Teater Giljotin utforskar konstnärerna begreppet komfort med bland annat den aktuella debatten om konstens funktion och publikens eventuella bekvämlighet i åtanke.
Vare sig det är ett förhoppningsfullt grepp från dramatikernas sida – köper teatern in en pjäs måste de köpa in de två andra också – eller bara en svaghet för sceniska cliffhangers* så kan vi konstatera att följetonger tydligen funkar lika bra på teatern som på bio och tv. Även när den gemensamma faktorn trilogidelarna emellan enbart är något så ogripbart som det största tänkbara – vårt samhälle. Och i Birros fall kanske också Börje då.
FAKTA OCH LÄNKAR
Tre höstaktuella trilogier:
Den ömhet jag är värd spelas på Dramaten i Stockholm.
A la mémoire d’Anna Politkovskaïa får svensk premiär på Inkonst i Malmö den 2 november.
Sudden comfort spelas till och med den 21 oktober på Teater Giljotin i Stockholm.
* Cliffhanger
Visste du att detta filmiska fackuttryck för ett spänningsskapande berättarknep ursprungligen kommer från följetongsfilmerna från 1920- och 1930-talets Hollywood, där hjälten ofta hamnade i fara när det var dags för aktskifte, till exempel blev hängande från en klippkant? (Källa: NE och Wikipedia)
Loading ...
