I dessa oktoberdagar måste jag säga som farbrorn i rosa sparkdräkt: ”Äntligen!”
Efter vad som känns som en evighet av glåmiga tripplar får Göteborgsoperan till det. I lilla Trollhättan, med ingen budget och tre nybörjarkoreografer!
Face to Face heter föreställningen som består av duetter. Birgitta Egerbladhs Dans för två skapades för Monica Milocco och Ersin Aycan för fyra år sedan. Då var den underfundig. Med Patrick Migas som Miloccos nya partner är den oemotståndlig. Dansarnas personliga utstrålning och pondus gör dem kompatibla på ett syskonaktigt vis. Det är lätt att se varför Egerbladh som jobbar symbiotiskt med sina dansare, har valt just dessa två.
Göteborgspremiären av Annabelle Lopez Ochoas hyllade Before After för några veckor sedan var en hudnära, expressiv upplevelse. Med de alternerande dansarna Micol Mantini och Jérôme Delbey är de raka linjerna och de fyndiga lyften ännu snyggare än då. Om det är salongens intimitet, materialet som fått sjunka in eller dansarnas skärpa och intensitet som gör skillnaden, låter jag vara osagt. Grymt är det!
Delbey är för övrigt en av tre dansare ur kompaniet som debuterar som koreograf. Och han övertygar – med ett nyklassiskt, gråskimrande språk, musik av Chopin, och två besatta dansare. Det tar en lång stund innan jag känner igen Maria Nyström! Bortsett från klassaspekten blir hennes och Dan Langeborgs stringens, musikalitet och passionerade samspel till en urban släkting till Cullbergs Fröken Julie.
Musikaliteten, det narrativa elementet och de rena balettmarkörerna bildar en lättillgänglig helhet. Pretentionen mullrar hotfullt som alltid när det ska göras konst av passion. Men Delbey tar risken, och skjuter direkt från sitt franska hjärta. ´Ta hit koreografen!´ står det i mitt anteckningsblock.
Som tur är kommer de två andra debutanterna först, och slipper blekna jämte Delbey. Nej, man ska inte blanda äpplen och päron, men nackdelen med delade föreställningar är att viss jämförelse är svår att undvika – åtminstone för stunden.
Mattias Suneson har hur som helst gjort ett pas de deux för Ingeborg Zackariassen och Janine Koertge – förvillande lika pärlemortransparenta däkter. Han trollar fram ett slags ambulerande, visuellt vakuum. Den surrealistiska känslan accentueras av att Bachs pianotoner drunknar i ett väsande missljud. Snyggt och futuristiskt.
Toby Kassels stycke är kraftfullt och avskalat. Therese Fredriksson och Satoko Takahashi är det enda paret som inte är snudd på tvillingmatchade – tvärtom. Koreografin har tydliga element av kontaktimprovisation, och känns intuitiv, rent av suggestiv.
Kvällen avslutas av den etablerade koreografen Helena Franzén, som tar Birgitta Egerbladh mjukt i hand genom sin urpremiär Shadowknuckles. Fernando Melo och Mattias Suneson är sötast i stan i sina små tweedkostymer. De naglar en finurlig kommentar till mandom mod å morske män. Rörelserna är inspirerade av kontor och boxning, typ. Jag blir som många gånger tidigare charmad av Franzéns humor, och gillar hennes aldrig sinande energi som kaxigt bara flyter fram.
Återstår bara ett meddelande till Göteborgsoperan: Face to Face är för bra för en turné på tre ynka dagar. Så kom igen, folks – boka nu lilla scenen för tio föreställningar! Minst!
Loading ...
