Lyckat kärleksmöte i GasklockanFrån Shakespeare med kärlek. Arabella Lyons, Lisa Eriksson, Björn Johansson och Bai Tao i Birgitta Egerbladhs kärleksfulla dansteaterverk Kom ta min hand i Lilla Gasklockan i Gävle
Recensioner [2010-02-15]

Lyckat kärleksmöte i Gasklockan

Kom ta min hand av Birgitta Egerbladh med texter av William Shakespeare
Scen: Lilla Glasklockan
Ort: Gävleborg
Regi: Birgitta Egerbladh
Scenografi: Peter Lundquist
Ljus: Patrik Bogårdh
Kostym: Ann Sofi Nyberg
Mask: Janina Rolfart
Medverkande: Anna Andersson, Görgen Antonsson, Lisa Eriksson, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons, Martin Pareto, Bai Tao, Alexandra Zetterberg
Länk: Gävle Folkteater


RECENSION/DANSTEATER. Med Kom ta min hand utmanar Birgitta Egerbladh precis som i sina tidigare dansteaterverk den textfixerade teaterkonventionen. Nummers Karin Kämsby njuter när Folkteaterns ensemble blommar ut i dans i Lilla Gasklockan i Gävle.

I den Lilla Gasklockans runda teaterrum sitter publiken på en vridläktare. Scenen befinner sig längs det relativt smala halvcirkelformade utrymmet mellan gradängen och den runda ytterväggen, vars råa mur ibland täcks av draperier.
   Det börjar nedtonat, avspänt. En kvinnoröst (Birgitta Egerbladhs egen) sjunger. De åtta skådespelarna smyger bakom pelare, när en försvinner kommer en ny fram. 1960-talsmöbler står utspridda över scenen.


”Det är en speciell dag”, säger ensemblen. De är kära och kåta så de spricker. ”Hjärtat svävar i bröstet” fortsätter de, men uttrycker sig mer med sina kroppar än med ord.
   I Kom ta min hand finns texter av Shakespeare, men skådespelarna förhåller sig fritt till dem och blommar ut i individuella, fysiska utryck i spelscener och i snabbt förbiglidande, dansanta koreografier. Mötet mellan Birgitta Egerbladh och Folkteaterns ensemble, redan tidigare van att uttrycka sig fysiskt, blir därmed en njutningsfull lyckträff där en enorm lätthet och spelglädje finns med även i den djupaste tragiken. Skådespelarna tillåts vara konstnärer i egen kraft, inga underordnade uttolkare av en författares verk, och texten är mer som ackompanjemang till spelet.


Kärleken är huvudtema. Två tidsepoker, ett italiensktinspirerat 1960-tal och ett stramt och återhållet 1600-tal kontrasterar mot varandra i dräkter och scenografi. Det är epoker där förträngda känslor pockar på att komma fram, vilket ger spelmöjligheter. Skådespelarna berättar en historia om livet, om kärlekens flyktighet och lätthet, om längtan och sorg.
   En av höjdpunkterna är en scen där fyra damer med vattenkannor och uttryckslösa ansikten dansar en ironisk hemmafrubalett till tonerna av Anna-Lena Löfgrens Sommaren det hände.
   I pausen är det svårt att se hur första akten ska kunna toppas, men tumskruvarna dras åt, hösten kommer och föreställningen dansar nu på gravens rand. Vridläktaren snurrar med ökad intensitet, tillvaron blir mer och mer outhärdlig.


Allt andas förtvivlan tills att cirkeln sluter sig och föreställningen är tillbaka där den började. Det blir det cocktailparty med smoking och chica små klänningar. Paren tar varandras händer, dansar, älskar. Men, en blir över och går därifrån. 

Karin Kämsby

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare