En kvinna drar med bestämda steg omkring en svart taggig sak på golvet. Hon talar befallande till den på ett obegripligt språk. Allt badar i ljus och det hörs fågelkvitter.
DI-eleven Jenny Nordbergs scenbild överraskar med sin grafiska renhet. Golvet består av en uppförstorad svartvit tidningssida. Mitt på det står en mystisk svart, flikig pelare. De fyra dansarna, två män och två kvinnor i svarta långkjolar och svarta livstycken, avtecknar sig skarpt mot en vit fond.
Enligt programmet finns det över 1 000 origamitranor på scenen som Jenny Nordberg själv har vikt. Det är de som är det taggiga och flikiga.
Dansarna rör sig neråtböjt och lufsande till musik ur Johann Sebastian Bachs cellosvit, för att så småningom räta upp sig. Deras rytmiska och medryckande rörelser utvecklas till en sorts menuett med kraftfulla armar. Någon gömmer sig bakom pelaren och så är de tre, en till stannar upp och de är två som rör sig.
Infall efter infall följs upp och drivs till sin spets. En man sätter en hästmask på huvudet och dansar ett hästsolo. En mäktig kvinna kan styra ljudet med sina gester och befaller tystnad. En obegriplig tjattrande diskussion uppstår.
Dansarna har vita ringar runt ögonen och reagerar som överraskade fåglar med snabba, knyckiga rörelser på allt som händer omkring dem. De är förvildade, halvt djuriska varelser som tillsammans utforskar sin värld. Bräkanden och hundskall överraskar dem.
Ljud inifrån den svarta pelaren väcker uppståndelse och måste undersökas. En kvinna sticker ner armen. När hon får upp den är den inlindad i ett tjockt trassel av svarta remsor. Stämningen förvandlas till någonting mörkare, dovare, mer hotfullt. Elektronisk musik anger en ton av ångest. Rörelsespråket blir ålande, magiskt och mystiskt.
Men smärtan genomlevs och går över. Alla fyra dansar en glad dans till ett allegro av Antonio Vivaldi och jag tänker att det måste vara ett eldorado för en koreograf att ha sådana dansare att jobba med. Så fulla av uttryck, infall, lek och rörelseglädje.
A B 3 är en koreografi som öppnar fantasins dörrar på vid gavel och inbjuder till en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Föreställningen är rolig, lättillgänglig och vacker.
Loading ...
