Jag hade min ideologiska, fysiska och mentala peak vid 17. Aldrig har jag varit så smart, stark och cool som då. Inte särskilt självkritisk och väldigt godtrogen, men helt klart smartare, starkare och coolare än alla mina senare jag.
Vi som är hundra är en påminnelse om den där 17-åringen. Jonas Hassen Khemiris nya verk kretsar nämligen kring tre versioner av samma kvinna. Den yngsta spelas av stenhårda talangen Nina Jeppsson. Hon brottas med en lite äldre, gråtmild Frida Röhl och en klart äldre, resignerad Anna Bjelkerud.
Nerklämda i likadana röda fodral och med blanka skallar driver de sitt gemensamma känsloliv framåt med en rapp dialog och ett yvigt, dansant kroppsspråk. Det är tajt, och trots ett omskakande politiskt raster hysteriskt kul.
Regissören Mellika Melani bromsar och gasar på rätt ställen, och undviker det kaos som Vi som är Hundra hade kunnat förvandlas till. För det är full rulle. De tre jagen kämpar med varandra, samtidigt som de sköter videokameror och parerar skalliga statister i röda fodral som poppar upp i multipla rader.
Nina Jeppssons unga jag sliter ursinnigt för att få kontakt, men Frida Röhl och Anna Bjelkerud ska på tandhygienistkonferens. Say no more.
De tre skådespelarna har dialogen i kroppen, och står sig väl i jämförelse med samtida europeisk performance. Det finns en gemenskap och ett driv hos dem som ger struktur i kaoset, även om jag gärna hade tryckt på paus ibland för att låta upplevelsen sjunka in.
Jag fängslas som alltid av Jonas Hassen Khemiris förmåga att gestalta och förstå människor som åtminstone teoretiskt borde befinna sig världshav ifrån honom själv. Marginaliserade tonårskillar, förvirrade äldre herrar och hemmamobbade kvinnor gör han med samma precision. Hur går det till? Hur har han ens hunnit registrera subtila fenomen som äktenskapligt förtryck på detaljnivå i sitt unga liv?
Göteborgs stadsteater har satsat helt rätt med Vi som är hundra. Jag funderar seriöst på att ta med mitt coola tonårsjag och se den igen.
Loading ...
