Figurerna, två kvinnor och två män, representerar snarare allmänmänskliga erfarenheter i samtiden. Det är hög igenkänningsfaktor i flertalet av de tablå- eller sketchliknande avsnitten. Därmed blir problemen också lite parodiskt schabloniserade: missförstånden i kommunikationen, maktkampen om rätten att definiera samvaron, klagomål av typen ”du säger aldrig vad du tänker på” och så vidare.
Genomgående teman är att kärleken i vår tid mest är till för självbekräftelse, samt konflikterna mellan förväntningar och realitet, gemenskapslängtan och frihet. Först när det handlar om svartsjuka, dominans och misshandel bränner det till och blir komplicerat på riktigt.
Men om texten oftast inte lyfter sig märkbart över rådgivningsspalternas och familjeterapins nivå, så bär iscensättningen i stället visuell kvalitetsstämpel. Kostym, smink och rörelser har drag av både klassisk mim och commedia. Övertydlig teatralitet visar perfekt hur teatrala äktenskapsgräl kan vara. Välspelade simultanscener och symboliskt fyndiga scenlösningar bidrar till att göra föreställningen bokstavligt sevärd.
Och det slutar med en vardagslyrisk hyllning till kärleken som gör till och med den hårdhudade recensenten en smula tårögd.
Loading ...
