Tam men underhållande bigga

Det är mycket spefullt snack om Catherinas vassa tunga innan hon intar scenen i Argbiggan. Men när Barbro Vivien väl gör entré i Spegelteaterns uppsättning är det ingen bitch vi får möta, utan snarare en ung kvinna som känner sig åsidosatt av sin far. Baptista (Johan Rudebeck) favoriserar den yngre, till synes blidare och fogligare, systern Bianca som i William Shakespeares pjäs får representera dåtidens kvinnoideal. Och Baptista har bestämt att vackra Bianca få tacka ja till en av friarna först när hennes syster är bortgift.

Så tuktas en argbigga känns, ur dagens perspektiv, inte alltför fräsch i sin skildring av hur Catherina ska tämjas av sin nyblivna make Petruchio (David Wall). Han drar sig inte för att använda metoder som svält och sömnlöshet, omskrivet till omsorg. Det var kanske roligt på Shakespeares tid med bångstyriga kvinnor som skulle lära sig att ovillkorligen lyda sina män, även när de pratar goja, men idag måste man närma sig detta från ett annat håll.
   Vivien och Wall har i sin bearbetning helt enkelt kastat om replikerna hos sina båda karaktärer i några nyckelscener, Catherina får ta Petruchios repliker och vice versa – effekten blir att två koleriker tämjer varandra. Fyndigt, även om man inte helt och hållet lyckas tvätta bort det manschauvinistiska draget i pjäsen.

David Wall ger Petruchio, ”aktiv som vagabond”, det sluga drag som behövs för denna bondfångare. Barbro Viviens Catherina har integritet och tycks gå på defensiven för att hon är van vid spott och spe. Den omtalade ilskan verkar mest vara Paduas invånares bild av henne.
   Lisa Linnertorps Bianca är en egensinnig fröken som manipulerar fadern med tårar, som inte säger emot honom men gör lite som hon vill bakom hans rygg. Och Joakim Sædéns muntra Lucentio lierar sig med publiken i sina sidorepliker och hittar stundtals en komiskt samtida ton i den upphottade dialogen strödd med uttryck som ”Precis”, medan musiken hämtar inspiration från 1900-talet. Som de första ackorden till duellscenen i Sergio Leones Den gode, den onde, den fule när Biancas två rivaler dyker upp.

Det är sympatisk sommarteater i vacker miljö där musiken och sången hjälper till att skapa stämning. Men det sting och den mustighet i iscensättningen som nog behövs för att en komedi som denna ska nå en bit utöver småputtrande och oförarglig underhållning, saknas trots allt här.