Diskussionen om mångfald på teatern handlar oftast om den etniska representationen eller jämställdhet mellan könen. Många av frågorna om normer och perspektiv är dock direkt applicerbara på funktionshindrade – hur de diskrimineras i samhället samt hur de representeras, gestaltas och över huvud taget syns på teatern. Så Östra teaterns initiativ att sätta upp denna trilogi om funktionshindrade är naturligtvis vackert i tanken.
Men i praktiken blir det så fel. För manuset är fullkomligt tandlöst och bygger på platta situationsklyschor som kommunicerar budskap om att funktionshindrade minsann också vill bli tagna på allvar, att de minsann har drömmar, att de vill knulla, utbilda sig, ha riktiga jobb, bilda familj och att de faktiskt kan vara både samhällsengagerade och kriminella. Det handlar om tre ungdomar som tar studenten från särskolan och ska vidare ut i vuxenlivet, men rollfigurerna är långtifrån några komplexa människor utan känns enbart som representanter för sina funktionshinder, vilket faktiskt är diskriminerande. Trots att jag förstår att man alldeles säkert varit ute efter motsatt effekt.
Här finns visserligen en ensemble med potential. Särskilt Petter Billengren gör en skarp gestaltning av den cp-skadade och rullstolsburne Svante, och Jill Runestedt hittar ett rörande autentiskt uttryck i rollen som utvecklingsstörda Lina.
Men när Linas mamma (spelad av Maria Lindström) lägger huvudet på sned och talar till 24-åriga Lina som om hon vore en 4-åring känner jag en oerhörd identifikation med Lina. Men kanske inte på avsett vis. För här sitter jag och blir behandlad på precis samma fördummande sätt av regissören Leif Nilsson: ”Förstååår du att funktionshindrade också är människor?” Ungefär.
Hela iscensättningen osar av bristen på konstnärlig tanke. Jag förstår att en föreställning som ska spelas på turné behöver vara praktiskt flyttbar. Men när man bjuder på ”scenlösningar” istället för scenografi (ett rött skynke för kostymbyten och nya entréer) utan att kompensera med ett fylligare spel, när man fixar tidsförflyttningar genom att hålla upp skyltar som upplyser om ”ett år senare”, samtidigt som man totalt saknar dramatisk nerv, och hänger på en pinsam showfinal som ska motivera den skojiga titeln, så tycker jag att man tappat bort ordet ”konst” i scenkonst.
Loading ...
