Tantfeminism med glöd

”Nej, jag gick inte på min mans begravning. Han skulle ju inte ha gått på min”, säger Fru Schmidt nonchalant.  
   Vi befinner oss i hennes vardagsrum där tiden tycks ha stått stilla. Soffgruppen är täckt av skyddande tyger. Från fönstret seglar tunna gardiner ner, på ett sidbord en vinkaraff och i kakelugnen en barnvagn med en vildvuxen ormbunke i.
   Fru Schmidt, kraftfullt gestaltad av Marie Göranzon, ägnar all sin tid åt att bespotta sin döde man. Genom älskarinnor och ständig fylla krympte han hennes liv till hemmafruns. Och döttrarna tycker bara att hon är i vägen och kissar ner överallt. Så när mediet (Gunilla Nyroos) ringer på dörren och säger att hon har ett meddelande från mannen, skrattar Fru Schmidt sarkastiskt. Hon har inte alls lust att prata med den egoisten: ”Han kan väl inte komma hit och bestämma bara för att han är död heller.”
   Varvat mellan historier om förbjudna aborter och inbillningssjukdomar anropar de två kvinnorna ändå andarna. De sjunger och fläker ut sina kroppar i abstrakt dans.     
   Till formen är Gäckanden traditionell. Även om dess subtila detaljer och tvära tidsklipp skapar en filmisk känsla. Till innehållet är pjäsen däremot radikal, vilket belyses i programmets två enda texter som beskriver hur svensk sjukvård systematiskt diskriminerar kvinnor. Pjäsen ifrågasätter kvinnans ständigt bortskyfflade roll i samhället. Och pekar samtidigt på att det endast är som gammal, kvinnan kan leva fullt ut och att hon då är som mest hotfull – för utan barn och man kan hon ju vara precis som mannen.
   Paret Marie-Louise och Gösta Ekmans regi är fulländad. Men bäst är att Gäckanden belyser en könsproblematik utan att skriva någon på näsan. Tills nästa gång hoppas jag att de även vågar utmana teaterns uråldriga formspråk.