Dans + teater = sant? Det blir i alla fall allt vanligare, med crossovers som inte är traditionell dansteater, men heller inte teater med dansade inslag. Kajsa Giertz har gjort flera uppsättningar i denna genre på Malmö stadsteater på senare år. Nu är det Jo Strømgrens tur, med 70-talsparodin Den hypnotiska tapeten. Scenen föreställer ett sektliknande, totalitärt institut, där meditativt stirrande in i mönstertapeter ska suggerera alla människor in i ett ”transcendent” tillstånd.
I själva verket är projektet en cover för kollektivistisk hjärntvätt in i genusteori och drogliberalism. Till och med fridansens abstrakta rörelser härstammar från denna New Age-aktiga frälsningslära. All individualitet ska utplånas, alla personliga relationer åsidosättas. Låter det flummigt? Det är inget mot vad det är. Att gigantiska sättstycken med tapetmönster i stort sett är den enda rekvisitan är förstås logiskt. I Strømgrens kreativa regitänk ingår att låta ensemblemedlemmarna bära sina riktiga förnamn, och i förekommande fall låta dem spela på sina geografiska urspung.
Nils Peder Holm är exempelvis en enkel kille från landet som kommer till tapetfabriken i sökande efter sin älskade Josefin (Iziamo). Skånes Dansteaters Hazuki Kojima och Jing-Yi Wang är ”asiaterna”, som i själva verket med brutala metoder styr spelet med hypnotapeterna, naturligtvis i syfte att behärska världen.
Alla dansar, även talteaterskådespelarna. Dansarna dansar förstås bäst, men de rena dansinslagen är få, lysande undantag är en våldsamt erotisk kärleksduett mellan Anette Jellne och Jonas Svensson, och en känslosam dubbelduett som får talteaterensemblen att börja gråta. Även om man kan invända att Strømgren stundtals gör det väl lätt för sig, att detaljprecisionen i uppsättningen inte är den bästa och att han nog inte bör satsa på en karriär som dramatiker, så är stycket ändå knasigt underhållande.
Loading ...
