Tarantula på Orionteatern

Orionteaterns enorma scenrum öppnar sig i all sin imponerande rymd och svärta, Stina Nordenstams vasst lågmälda musik fyller tomrummet, en raffinerad ljussättning drar spår av spindelväv över väggar och golv. Så skrider Anna Pettersson in, till häften maskin, till hälften människa – till hälften glupskt ond, till hälften vanligt ängslig. Hon är magnifik, med spindelben av metall och stolt hållning.
   Men sen då?
   Allt i Tarantula är suggestivt och vackert – ljus, musik, scenrum och kostym. Även Anna Petterssons agerande är på något sätt formfulländat. Men under den perfekta ytan skramlar det tomt.
   Den monolog som Anna Pettersson framför, skriven av Peder Bjurman speciellt för henne, handlar om att ätas upp av sin inre svärta. Om en dragning mot skräck, mörker och död. Som ett självförakt riktat mot den spindelhona – den som begär och slukar – som bor inuti en helt vanlig, självförnekande kvinna.
   Det är en text som bär på en potential som aldrig blommar ut. Både den och uppsättningen stannar vid det antydda, rör sig runt i samma snygga spår utan att nå innanför ytan.
   Anna Pettersson skiftar, som en människa med personlighetsklyvning, mellan den väsande spindelkvinnan, den ”vanliga” kvinnan och sig själv, skådespelarskan som berättar denna historia. Hon gör det skickligt, även om greppen upprepar sig på ett lite tjatigt sätt.
   Som berätterskan stannar hon i bland upp och frågar sig: ”vad är det egentligen jag håller på med? Vad är det jag berättar? Det hänger inte ihop”. Och det är inte utan att man är benägen att hålla med henne.