Butlern och apan Cheetahs (Peder Holm) hyllningsmonolog i Tarzan i Europa, där hon/han betraktar Europa genom utanförskapets ögon, är lysande. Den griper tag direkt. Men fortsättningen av föreställningen håller tyvärr inte vad öppningen lovar.
Problemet med Teatr Weimars senaste uppsättning är att stora delar av temat i föreställningen är väl kända, västvärldens utsugning av Afrika är ingen nyhet, och här ser vi det inte skildrat på något nytt ögonöppnande sätt.
Hos Teatr Weimar har Tarzan (Mathias Thorbjörnsson) lämnat sina leopardmönstrade kalsonger för en mer oklanderlig klädsel som anstår en lord. Inte för att han tröttnat på att svinga sig i lianer, de nya kläderna är obekväma och längtan tillbaka till tystnaden, vattenfallen och lugnet är större än behovet av civilisationens bekvämligheter. Kojan i djungeln ska ju ändå rustas upp. Nej, Tarzan vill rädda byborna i Afrikas djungel från svält och fattigdom genom att finna finansiärer till det ekologiska kaffe han tänker sig att de skall odla och sälja.
Givetvis stöter han på kapitalisten Harriet (Pia Örjansdotter) som är beredd att gå in med riskkapital bara hon samtidigt kan dumpa eller återanvända gamla datorer i Afrika. Att tungmetallerna från de gamla datorerna kommer att påverka djur, natur och människor är inte problemfritt men kan säkert lösas.
Sedan lämnas det ämnet hängandes i luften. Istället ägnar sig manusförfattaren Fredrik Haller åt att beskriva ett triangeldrama där Jane (Petra Hultberg) och Harriet haft ett förhållande. Det känns omotiverat och påklistrat och för inte handlingen vidare.
Man borde istället ha fokuserat på aphonan Cheetah, som samtidigt är en afrikansk man med Europadrömmar som med största allvar sjunger den europeiska hymnen och hyllar Beethoven och Schiller. Men som inte får följa med Jane till Europa därför att ingen där vill veta av honom. Där betraktas han ju som en apa.
Loading ...
