Individuellt om globala frågor

Bortom havet börjar med dokumentärfilm, där Robert  Jakobsson skildrar den kamerunska fiskarbefolkningens kamp mot de trålarflottor från hela världen som dammsuger havet och omöjliggör det lokala fisket. Därefter blir det karaktäristisk berättarteater, med musik, sång, ljudillustrationer, mim och dans.
   Framförandet är mycket berörande, både i sorg och glädje. Berättelsen handlar om Achille från Kamerun och hans livsresa: från fiskebyn till storstaden, till
utbildning och modernisering, och vidare till en karriär som FN-tjänsteman i USA. Denna karriär tar slut med ett tal till generalförsamlingen, där Achille framlägger Afrikas problem: att kontinenten plundras på naturtillgångar utan att mer än en rännil sipprar tillbaka i form av investeringar och ersättning. Detta tal  framför Jakobsson med retorisk bravur. Mycket anslående är också Åsa  Lieberaths textilapplikationer som bildar scenografi: där speglas varje moment, varje person och varje symbol i Jakobssons engagerade berättelse, ett både konstnärligt och pedagogiskt produktivt grepp.
   Medan Jakobsson och medspelaren Kristina Wejstål framför sin historia kommer jag att tänka på forskaren Paul Gilroy och författaren Caryl Phillips och deras begrepp ”Den svarta Atlanten”. För mönstret som döljer  sig under Jakobssons fiktionsfigur Achille är just afrikanernas rörelser över Atlanten, den civilisationsprocess och diaspora som för dem och deras kultur till Amerika och tillbaka igen. Därmed sammanfaller också den nya uppsättningen med Jakobssons hela teaterprojekt: strävan att skildra konsekvenserna av folkmord, plundring och påtvingad migration på individnivå.