Teater Bhopa: Pissungen

För som föreställning betraktat trillar Pissungen – en monolog om hur
vuxenvärlden våldför sig på sina barn – alltför ofta i den amerikanska
tv-melodramens fällor.
   Anna Uléns regi och Mikaela Ramels rollporträtt är texten alltför följsamma, tycks inte riktigt våga utmana den. I stället väljer de att kokettera med
ytliga känslotillstånd snarare än att glänta på dörrarna in till de bråddjup
som otvivelaktigt finns där i barnamördaren Signes psyke.
   I fonden flimrar dock Fredrik Egerstrands nära nog magiska filmsekvenser på en stor vit duk. Här hämtas allt som föreställningen saknar i subtilitet och fördjupning in. De associativa bilderna av det ensamma barnet på stranden, de ödsliga kontorslandskapen och kolsvarta vågorna påminner stundtals rent av om Matthew Barneys innovativa filmsvit Cremaster Cycle. Och bättre än så kan det, som bekant, inte bli.