Två killar och två tjejer konfronterar varandra i ett förvirrat rus. Pia (My Bodell)visar sig ha blivit våldtagen av Oliver (Emil Forselius) fast han ”trodde hon ville”. Sandra (Cecilia Häll) lever i en förtryckarrelation där hon blir både misshandlad och sexuellt utnyttjad av Milco (Johan Bössman) som visar sig komma från ett krigsdrabbat land där våld föder våld, vilket är det enda språk han lärt sig.
Robert Jelineks duellartade regi spänner en båge genom rummet där skärningspunkten bildas av den falloslika pelaren på scenens mitt. Den ger god laddning åt den sexuellt freakade dialogen mellan paren.
Värdemässigt kaos
Skadeglädjen tar sitt avstamp i en skir sommarnatt, en skolavslutning full av sprit som går över styr och slutar i tragedi. Här synliggörs ett samhälle i etisk förskingring och värderingsmässigt kaos där det är helt okey att förnedra varandra inför miljontals tv-tittare genom att exempelvis trycka ner en gurka i en tjejs underbyxor (Big Brother) eller rösta ut varandra för egen vinnings skull (Robinson). Här bidrar Skadeglädjen med att ge oss ett perspektiv och belysa konsekvenserna av medias freakshow-liknande dokusåpor och nyheternas neutrala våldsflöde. För den som inte känner stanken av detta samhälles ruttenhet har stanken i sin egen näsa, heter det ju.
Sammantaget går man ur De Vills skumma källarlokal med en känsla av … skadeglädje? Nej, snarare bara glad över att en ny generation Norén vågar visa framfötterna i teatervärlden trots den massiva mediabevakning hon nu har utsatts för bara p g a sitt efternamn.
Loading ...
