Teater Delirium: Naken

I Teater Deliriums Naken av Joyce Carol Oates möter man tio kvinnor, bland annat en medelålders lärarvikarie som försöker förföra en elev, en anorektisk flicka som trånar efter en apelsin och en död stripteasedansös.
   De står där, en efter en, ensamma på en rund röd matta i starka strålkastare och berättar sin historia. Det är inga sockersöta levnadsöden. Men humorn är starkt närvarande och det som kunde ha blivit tungt och segt blir istället levande. Mycket tack vare de båda skådespelarna Sanna Persson och Ann Katrin Andréassons förmåga att göra personerna mänskliga. Speciellt Sanna Persson är fenomenal att med hjälp av dialekt och små rörelser spänna bågen mellan det komiska och det tragiska.
   Detaljerna är viktiga. Med världens största glasögon, laxrosa polotröja och ett blänkande kors kring halsen berättar en av kvinnorna (Sanna Persson) helt lugnt om sin man massmördaren, samtidigt som hon sätter idominsalva på sina torra armbågar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men skrattet som kommer är befriande. Och hon sätter spår. Dagen efter får jag ett mail av min väninna: ”Jag tyckte att pjäsen var super! Skrattar fortfarande åt kvinnan i glasögonen. ”
   Det gör jag med. Men det finns också ett allvar i var och en av kvinnornas berättelse. Kanske är det just det jag önskar av teaterbesöket – ett skratt följt av eftertanke.