Effektsökeri. Ett ord som ofta framyttras lite surt och snörpigt i syfte att reducera något till mindre viktigt, mindre fint, mindre nyttigt eller rent av totalt ytligt. Ett begrepp med negativ klang, kanske färgat av svenska jantelagar eller degraderat av trötta tonårsföräldrar med en ”Vad ska det där vara nödvändigt för”-inställning till allt som luktar för mycket attityd. Den enda synonym jag hittar till ordet effektsökeri är ”teater”.
Och var vore scenkonsten utan onyttigt effektsökeri? Förmodligen stenålders och astråkig. Det är ju uppfinningsrikedomen som gör att konsten utvecklas. Och för alla som upplever att teatern är en drog är det just effekten som hägrar. För även om inte knarket är gott kan ju trippen vara både skön, skrämmande och långvarig. Varför annars sitta timme ut och timme in i mörka salonger? Slå ihjäl tid kan man, vid behov, göra hemma på sofflocket. På Göteborgs Dans och Teaterfestival råkade undertecknad lyckligtvis inte ut för teatralt fultjack.
När den svenska Janteteatern trycker tillbaka det fula effektsökeriet är det skönt att denna festival finns – inte minst för oss som söker nya kickar men har svårt att komma iväg på föreställningar utanför Sverige. Efter en blixtvisit på festivalen kan jag konstatera, med risk för att låta som en nödrimmande dödsmetallare, att jag upplevt sökta effekter som både affekterar och infekterar. Men också raffigt effektfulla scentrick utan djupare innebörd.
Till den senare kategorin hör franske James Thiérrées cirkuspoem La Veillée des Abysses. För två år sedan kunde man se hans kompani göra finurliga djurimitationer i La Symphonie du Hanneton under samma festival. Även om ett och annat djur kan skönjas också här, vetter Thierrées wonderlandestetik nu snarare åt den marina symbolsfären än den zoologiska. Inledningsvis täcks Stadsteaterns scenöppning av en drömlik väv. Vindmaskinen står på maxläge och en bräcklig farkost förliser. Ett antal människor kommer till en öde ö och råkar ut för en rad märkliga saker. Gestaltat med hjälp av den stora trollerilådan, rymmandes allt ifrån en låst grind som endast öppnas med hjälp av den rätta serien kroppsrörelser, till en magisk soffa som kunde ha tillhört familjen Addams. Trots knastrande radioljud, grym musik som exempelvis Tom Waits ryska dans från The Black Rider samt några operainslag, påminner det hela om ett slags stumfilm live och man anar var Charlie Chaplins barnbarn hämtat inspiration.
I en sån här tablåartad föreställning är det svårt att finna något djupt, filosofiskt budskap. Det är med andra ord rätt ytligt, knappast livsviktigt, bara eventuellt nyttigt, men det är långt ifrån tråkigt. Såtillvida man inte sett för många såna här föreställningar på kort tid. Och – sannerligen – det är vackert.
En tydlig undertext – som sticker ut – har dock Ueli Hirzels Cirque and the story of August. Om man med undertext inte avser något freudianskt hokus pokus, utan även innefattar självkritiska och metateatrala – eller i detta fall metacirkusaktiga – kommentarer. Med Henry Millers novell The smile at the foot of the ladder som ram, bjuder detta franska fyramannakompani på egensinniga cirkustrick som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Historien om den misslyckade clownen August och hans revansch, blandas upp med Sky de Selas vansinnigt läskiga lindans i högklackat och aftonklänning, de charmigt kluriga clownerierna av hennes syster Ayin de Sela – vars mimik ger associationer till en knipblinkande leguan, och den sistnämndas välrepade parakroatik tillsammans med Mads Rosenbeck, som inte kan beskrivas bättre än de gamla hederliga ta-snöre-formationer man roade sig med som barn, skickligt utförda med artisternas hela kroppar och flera meter rep. Inga fnurror på tråden här inte.
Kontentan av föreställningen, som ocskå konstateras av artisterna själva, är att det blev ganska rörigt att försöka integrera novellen i cirkusföreställningen, men deras budskap är detsamma som Augusts – att sprida glädje till publiken. Varken mer eller mindre. Nycirkus är verkligen ingen lätt genre.
Desto flera bottnar och spelandes på andra känslosträngar, gör Belgiska Les Ballets C. de la B. med sin Foi. Det här är, i min mening, den första festivalhelgens absoluta höjdpunkt. Här blandas europeisk cutting edge-dans med traditionella steg, emellanåt nästan rituellt, och förstärks av politiska, religiösa och existentiella diskussioner, med fyndiga one-liners och massor av symboler. Och inte minst av Capilla Flamencas medeltida stämsång till säckpipsmusik. Kompaniets namn vittnar om dans, men begrepp som performance eller allkonstverk är förstås mer passande. Balansgången mellan humor, satir och blodigt allvar blir tydlig i scener som den där svenska Ulrika Kinn Svensson gör en parodi, kanske på en annan svensk Ulrika, när hon presenterar väderprognoser över krigsdrabbade områden: visst är det skönt att det blir varmt i Irak och Srebrenica! I en annan scen slår hon sig själv på käften med förtejpade ögon, iförd boxhandskar med USA:s flagga på. Aaaah… Det är underbart.
Loading ...
