Bara några dagar innan jag ska föda mitt första barn träffar jag Karin Helander i hennes tjänsterum åtta trappor upp i ett av de blå husen på universitetsområdet Frescati i Stockholm. Mitt bebådade tillstånd har fött de naturliga frågorna: Hur ska jag som småbarnsmamma kunna fortsätta se god teater mellan blöjbyten och inskolning på dagis? När kan mitt barn tillgodogöra sig det som spelas på teatern och vilka föreställningar är lämpliga att se?
Inför träffen har jag – givetvis i strumplästen – suttit sida vid sida med uppspelta dagisgrupper på några av de stockholmska barnteaterscenerna. Och konstaterat att barnteaterupplevelsen i många fall är mycket mer sinnlig och närgången än den man får på vuxenteatern.
Att en lördag i december till exempel komma in från julkommersen på Sergels torg till Stadsteaterns barnscen Långa Näsan är en ren lisa för själen. Föreställningen Oaffs drömska musik och vinddraget som sveper i de himmelsblå tygkulisserna ger frid inte bara i små barns sinnen. Sagan om den drömmande hunden får alla som har lite fantasi att drömma vidare. Lika mjukt och stillsamt berättas historien om en liten dinosaurieunge i föreställningen Borttappade mammor och sjungande ben på Teater Pero.
På andra håll går det vildare till – till exempel i Långa Näsans Gubben, gumman och snuskungen eller Marionetteaterns Dinosaurieskogen, där barnen sitter och ropar uppmaningar och varningar till dinosaurierna när de är i fara. En slags scenisk interaktivitet kanske man kan kalla det om man nu vill uttrycka sig populärt.
Delar samma känslor
Hur den unga publiken uppfattar teater är Karin Helander något av en expert på. Hon vet att barns kroppsreaktioner inte alltid är direkt förknippade med deras känslor, att en ljudlig barngäsp inte behöver betyda att pjäsen är tråkig.
Tillsammans med sina studenter har hon i många år bedrivit receptionsforskning genom att samtala med barn på fritidshem, dagis och skolor om föreställningar de har sett.
– Vi brukar träffa barnen enskilt eller i väldigt små grupper, så att gruppdynamiska saker inte får för stor betydelse, berättar hon. Å andra sidan kan barn i grupp ibland bolla tankar till varandra, vilket gör att diskussionen leder längre. Det gäller att jobba så förutsättningslöst som möjligt. Barn vill ofta vara till lags, så vi försöker undvika att komma med ledande frågor.
Teckningar, rollspel och improvisationer är andra medel Karin Helander tar till för att låta barnen minnas och tänka kring en föreställning. Med tiden har hon blivit alltmer medveten om hur svårt det är för en vuxen att sätta sig in i ett barns upplevelsevärld.
– Ja, helt enkelt därför att barnens referensramar inte är mina, säger hon. Det är väldigt stor skillnad på hur vuxna och barn upplever teater. Speciellt små barn hittar ofta helt andra pjäser i det vi ser. De kan uppmärksamma en för vuxna helt perifer bifigur, en detalj och bygga upp pjäsen kring den. Kanske faller de för en teknisk lösning eller en lampa eller någonting i rekvisitan.
Trots detta går det utmärkt för barn och vuxna att mötas kring en teaterupplevelse, menar hon.
– Grundkänslorna – nyfikenhet, lycka, glädje, svartsjuka, sorg – delas av barn- och vuxenpubliken, även om det är olika saker som utlöser dem.
Teater – känslans katalysator
Hur är det då med rädsla? Jag berättar om en liten pojke i publiken på Teater Pero, om hans ovilja att vara kvar i lokalen när föreställningens dinosaurieunge hotades till livet av en stor röd tygdrake. Men Karin Helander tror inte att denna typ av rädsla är skadlig för barn.
– Små barn kan ju bli rädda bara av att det blir lite mörkt eller av att komma till en annan miljö där det kanske luktar annorlunda. Om det då dessutom kommer någon liten drakunge ur en låda kan det förstås bli jätteläskigt. Men små barn har oftast med sig vuxna till teatern och de flesta vuxna är kloka nog att ta barnet i knät eller faktiskt gå ut en stund om det är för läskigt. Då kan de gå in efter föreställningen och titta och klämma på den där draken, vilket kan vara ett bra sätt att besegra rädslan.
Också andra känslor går att bearbeta med teatern som hjälpmedel, menar Karin Helander, även om hon betonar att det är legitimt för barn att se en föreställning bara för att den är kul och rolig.
– Jag tror att teatern kan bjuda barnen på alltifrån underhållning till katharsis, alltifrån förströelse till känslomässig rening. Teatern är ett sätt att möta konstnärlig gestaltning av saker som är intressanta, spännande och berörande, ett sätt att ta ett steg från det vanliga livet till en teatervärld där det går att stöta på känslor och företeelser som barnet känner igen, fast på ett annat sätt. Så fungerar det ju för vuxna också. Jag ser jättemycket teater och ofta blir jag väldigt glad eller upprörd. Teatern sätter igång tankar och känslor. Det finns det också andra saker som gör, men teater är ett så starkt medel därför att det är människor i samma rum.
Teater utan facit
Vilka känslor som sätts igång, eller om barn förstår det eventuella budskap en pjäs har är däremot inte så viktigt, tycker Karin Helander. Hon har upptäckt att små barn har svårt att tillgodogöra sig för långa handlingsbågar. De kan mycket väl stanna upp och försjunka i en del av en pjäs medan något som händer på scenen går dem totalt förbi. När de är mottagliga tar de tag i nästa båge av pjäsen i stället.
– Barn har inga problem med det där. De ser vad de ser och begriper vad de begriper. Väldigt länge tror de att det inte finns något annat att begripa. Först när de kommer till skolvärlden och har börjat få facit kan jag märka att de är oroliga för att inte förstå. Då har de börjat ana att här finns det vuxna som har tänkt, att det finns ett svar som de borde närma sig för att inte ha fel. Det mindre barnet lider inte alls av det. Därför är det små barn som oftast kommer med de mest fria, självständiga och starka tolkningarna av en pjäs.
Gestaltning = kvalitet
Det spelas påkostad barnteater på de svenska institutionsteatrarna. Det spelas barnteater i mörka källarlokaler och det turnerar runt barnteatertrupper till skolor och daghem. Generellt sett tycker Karin Helander att det är hög kvalitet på barnteatern i Sverige.
– Det bästa inom barnteater är väl så bra som det bästa inom vuxenteater, ofta till och med roligare, djärvare och friare. Både institutionsteatrarna och de etablerade fria grupperna har en kvalitetskänsla i det de gör tycker jag. De bästa är dem som har jobbat länge, som har en kontinuerlig kontakt med sin publik och som försöker ta reda på vad publiken vill ha.
Men det finns också mycket skräp, påpekar hon. Genom åren har hon stött på många teatergrupper, som vill jobba med teater i största allmänhet och inte har just någon utbildning eller ambition att höra vad publiken vill ha. Teatergrupper som lockar med billiga barnföreställningar med kända titlar, musik, sång och spel.
– Många barn går bara på teater en gång om året och då är det synd att de ska se de här ambitionslösa föreställningarna. Något slags gestaltning tycker jag att man ska kräva av teatern om det ska kallas för teater. Men tyvärr köps de billiga föreställningarna ofta in till dagis och skolor, som då kanske får råd att köpa nya kuddar till kuddrummet också.
Teater för bebisar
Så till slut den mest brännande frågan för en teaterälskande och höggravid reporter: När kan jag börja ta med mitt barn på teater? Ska jag behöva sitta i teaterkarantän i tre-fyra år innan vi tillsammans kan ta för oss av Thalias underbara värld? Karin Helander ler och kommer med lugnande besked.
– Jag såg nyligen en bebisföreställning för ettåringar. Det var inte precis teater i vanlig bemärkelse, mer någon slags rit med sand, vatten, ljud och ljus, men bebisarna var helt uppslukade av det. Det var visserligen en engångsföreteelse, men när barnet är två-tre år kan ni börja gå på Dockteatern Tittut eller andra dockföreställningar.
– Dockteater är skönt för ett litet barn att se, dels för att dockan är känd i lekvärlden men också för att det finns någon slags distans och stilisering i dockan, som gör att barnet kan projicera sin egen fantasi i den.
Loading ...
