Teater Giljotin: The Total fucking death experience

RECENSION/PERFORMANCE. Det är förstås lite fyndigt att just Teater Giljotin tar kål på alla tänkbara begränsningar och tabun som omgärdar temat döden.

En högljudd gråterska blir hyssjad åt, en mobiltelefon ringer – och blir svarad i, en man (Michael Segerström i plommonstop) klär helt sonika av sig på grund av värmen. Den inledande begravningsceremonin balanserar på spänningen i det allvarliga temat. I det avskalat gråmatta och tungt symboliska rummet varvas sedan korta berättelser i form av citatfyllda monologer med starkt koreograferade partier. Rikard Borggårds musik- och ljudlandskap betonar dödens olika nyanser och bidrar till att ge föreställningen fler temperament än det gravallvarliga.
Alla aktörer är vitsminkade och står på ett eller annat sätt i förbindelse med döden. Och trots insprängda dråpligheter bibehålls respekten i den klassiska memento mori-tanken. Exempelvis låter Pernilla Björnsdotter komiskt snurrig när hon gör en liknelse mellan livet och en tårta, men inslag som dessa blir aldrig smaklösa tack vare den skickliga sjumannaensemblen med drivna aktörer som ovannämnda plus Anneli Martini, Erika Höghede och Ana-Yrsa Falenius. Relativt färske Sunil Munshi, som tidigare visat sig vara en skicklig ordbehandlare, får här även visa upp sin fysiska styrka. Klädd i frack gör han en laddad men blöt avskedsscen med sin avlidna brud (Tatyana Maneva) i scenmittens dödsflod Styx.
The Total fucking death experience handlar egentligen mer om livet ur en dödlig synvinkel än om själva döden, men det är en total fucking dösnygg föreställning.

Cecilia Djurberg