Det finns, grovt räknat, två sorters internationell teater. En mycket svensk variant som samlar invandrade skådespelare från olika länder och bygger mångkulturella uppsättningar med det främmande som tema eller scenisk krydda. Och en annan, mer osvensk sort, där folk med olika kulturell bakgrund möts i ett gemensamt projekt, drivna av samma konstnärliga övertygelse.
TEATER ‘i´har sina rötter i den svenska multikulturella välviljan: ett invandrarprojekt på Jönköpings Länsteater i mitten av 90-talet. Men sin framväxt har gruppen funnit i det gemensamma intresset för en modern europeisk teater som varvar östeuropeisk absurdism med samtida svensk politisk realism. Ionesco med Niklas Rådström, alltså – iscensatt för en ung, teaterovan publik.
Ingen type-casting
Vilka är då TEATER ‘i’? Kärngruppen består av regissören och konstnärlige ledaren Nelu Markovican, uppvuxen och utbildad i Jugoslavien, producenten Jan Dzedins, född i Sverige av lettisk far och skånsk mor, samt de tre skådespelarna Vera Veljovic Jovanovic, utbildad i Sarajevo, Stanislaw Frackowiak, tidigare verksam i Polen, samt Christian Arin, av småländsk stam, men med tio års film- och teaterkarriär i USA bakom sig.
Jan Dzedins
– Vi är medvetet internationella, men inte på det sättet att vi type-castar skådespelare: ”nu ska vi ha en invandrare med brytning i den här rollen”, t ex. Vi säger inte: ”vi är internationella, kolla på oss!”. I stället väljer vi ämnen som är universella och så möts våra olika erfarenheter och olika skolor och kulturella bakgrunder i det arbetet.
Absurdism i fokus
En röd tråd genom TEATER ‘i’:s produktioner har varit absurdismen: förutom Ionescos Lektionen har man också satt upp Mrozeks Emigranterna” och just nu spelar man en dramatisering av Michail Bulgakovs En hunds hjärta, som är en omarbetning av teaterns debutpjäs från 1997.
Nelu Markovican
– Den röda tråden är, på sätt och vis invävd i de erfarenheter vi bär med oss och den kulturella miljö vi kommer ifrån. I östeuropa fick också den absurda teatern mycket starkare fäste än i nordeuropa.
– Sen är det min övertygelse att filmen och teatern måste ligga ett snäpp över det verkliga livet. Och det har visat sig att det teaterspråk som vi utvecklat uppskattas av den gymnasieungdom som vi spelar för.
Operationen lyckades men patienten blev människa
TEATER ‘i’:s förra uppsättning, ”Tala! Det är så mörkt”, av Niklas Rådström, var däremot ett helt realistiskt stycke, om mötet mellan en svensk nazistyngling och en äldre judisk man. Samtidigt, säger Jan Dzedins, fanns TEATER ‘i’:s speciella teaterspråk även i den uppsättningen:
– Där fanns en stark stilisering, bl a i ljussättningen. Vi lyfte t ex fram ynglingens huvud med hjälp av ljuset och bidrog på så sätt till en estetisk förhöjning.
Michail Bulgakovs En hunds hjärta handlar om två forskare som får för sig att förvandla en hund till människa genom att operera in mänskliga organ i hundens kropp. De lyckas bara alltför väl: hunden drabbas av samma frihetstörst och längtan efter kärlek som varje ung människa.
Nelu Markovican
– När vi satte upp pjäsen för fem år sedan gjorde vi den mer teatermässigt introvert. Vi lekte med idéer om människan som Gud och så vidare, men i dag riktar vi oss mer medvetet till vår ungdomspublik och byter gradvis ut den vetenskapliga miljön mot en familjesituation.
– Operationen, som den här hunden går igenom, kan ju ses som en födelse, och efter födelsen kommer uppfostran och följderna av uppfostran. Så är det i livet och så hoppas vi att det kommer att se ut på scenen också.
Nelu Markovican arbetar mycket med filmisk teknik: korta klipp, lösa bilder som bygger ett slags psykologi, bortom den konventionella.
Han instruerade skådespelarna att tänka på tecknade serier när de arbetade med sina roller: tvådimensionella figurer i en värld där den vardagliga logiken saknas. Tonen är till en början lätt, nästan barnslig, publiken luras att tro att det här ska bli en stunds trevlig barnteater. Men sen kommer överraskningen.
Jan Dzedins
– Väldigt mycket av dagens barn- och ungdomsteater bygger på fördomen att allt ska ha högt tempo och att man måste prata direkt med publiken. Vi är mer intresserade av att kräva ett lyssnande.
Nelu Markovican
– Att inte alltid göra teater på publikens villkor utan göra det som man själv tror på och känner för.
Fast scen
Klart är att Jönköpings Kommun tror på TEATER ‘i’: man har just skrivit ett treårsavtal med gruppen som bl a innebär fast scen (nyrenoverade Huskvarna Teater) och 300 000:- i bidragspengar. Tanken är att TEATER ‘i’ ska komplettera (och i viss mån konkurrera med) Smålands Musik och Teater som barn- och ungdomsteater. Men teaterklimatet i Småland är fortfarande kärvt, menar Jan Dzedins.
– Jag arbetade tidigare i Värmland som marknadsförare och där fanns en helt annan vana och stolthet att tala om kultur. Här är man lite mer blyg; det tycks finnas en jantelag som säger t ex: ”nä, vi håller inte på med kultur, vi gör bara en nyårsrevy för att vi tycker det är roligt.” Men skrapar man lite på ytan så märker man att det finns en stolthet även här över att det man gör egentligen är kultur.
– Kanske har den starka frikyrkligheten, trots allt, en betydelse: mycket av det s k kulturlivet försiggår inom frikyrklighetens ram. Men gränserna suddas ut, en förändring är på gång – och vi är en del av den.
Loading ...
