Teater Lilith: Sleeping Beauty Airlines

RECENSION. Vi befinner oss i ett litet rum med vita väggar och blå heltäckningsmatta. Det är kvavt och obekvämt, men Sleeping Beauty Airlines är träffande och värd att lida för.

Cirkulationscentralen på Nobelvägen i Malmö invigs härmed som teaterscen. Bakom disken i entrén står partypinglan Peggy Sue i rosa countryskjorta och röda pumps och säljer förfriskningar. Väl inne i det lilla rummet får vi möta fyra olika kvinnor, varav en spelas av en man. Per Öhlin är bedårande som mamman med långsam röst, rakat huvud, festblåsa och röda naglar. Som vanligt sätter Teater Lilith kvinnan i centrum och ifrågasätter de roller som vi förväntas ha. Det är olika röster som kommer till tals, och även om alla är rätt extrema, kan de flesta nog känna igen sig i vissa drag hos alla fyra. Sätter man ihop dem, blir de till en röst – en kvinnas.
Elin Lundgren visar som tidigare ett fantastiskt minspel som den neurotiska Katrine. Helt klädd i rött och tyngd av så många måsten. Alexsa Lundbergs flummiga Reilly i byxdress och med tablettberoende blir en kontrast. Och så dottern, Elin Kattler Gustavsson, som har så många frågor. Alla möts de i detta lilla hotellrum. De korsar varandra både fysiskt och mentalt. Min enda invändning är att det blir lite långt. Isa Schöiers ibland osammanhängande, fragmentariska och poetiska text kräver koncentration. Syret tar slut i det lilla rummet och skärpan försvinner tidvis. Men jag gillar idén med teater som installation. Det känns nära, nyanserat och nyfiket.

Karin Lindbom